Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

En av de viktigaste texterna som jag skrivit

Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att skriva om Aram. Att jag fick berätta en annan sida, en annan historia, än integrationspolitik och flyktingdebatter. Att jag fick ta ner det på individnivå. Jag är tacksam att jag tilläts skriva om honom och att Expressen Kultur var intresserade av att publicera texten.

Idag läser ni om Aram i Expressen. Sedan fortsätter vi att prata flyktingpolitik, asyl och integration på allvar.

Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10