Inför ett nytt decennium

Två händelser som inträffade i början av det här decenniet kom sedan att prägla både de följande tio åren i världen och för mig.

Jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet. Jag kände kraften och styrkan när tusentals människor samlas och demonstrerar för gemensamma saker, men också våldets efterverkningar när polisen sköt och stängde inne människor. Jag såg efterspelet, hur alla vi som var där såg med bestörtning på hur polisen tilldelades rosor för sitt arbete. Men också de inre vänsterstridigheterna, hur många av de Ung Vänster-medlemmar som jag åkte med skyllde allt på ”de jävla anarkisterna”.
Jag satt i vår Ung Vänster-lokal den dagen då flygplanen träffade World Trade Center. Såg med bestörtning och fick kväljningar av sorg när människor hoppade ur byggnaderna. Flera av dem jag satt med skrattade och sa att hämnden äntligen hade nått USA. Där och då bestämde jag mig för att lämna Ung Vänster.
Inledningen på året var också då som jag och min flickvän flyttade ihop och jag kom ut inför en hel småstad. Min sexuella läggning politiserades, oavsett om jag ville eller inte, och jag fann mig själv mittemellan ett binärt system av hetero/homo där jag inte kände mig hemma någonstans.

De händelserna kom att bli helt grundläggande för mitt vidare engagemang. Jag tänker på den förvirring som jag verkar ha skapat hos somliga när jag ena dagen använder könsmakts-retorik i sjukskrivningsfrågan, för att i nästa kritisera Feministiskt Initiativs kampanj. Förvisso är inte Pelle Billing en man vars kritik jag brukar lägga vidare stor vikt vid, men det finns en öm tå där. Min ständiga relativism, min oförmåga att följa en politisk linje eller värdegrund till punkt och pricka och att ständigt befinna mig mellan olika system.
Det finns många frågor som jag har en stark åsikt i. Men det finns ingen möjlighet att paketera dem och endast i en del fall ideologisera dem. Jag väljer olika sidor utifrån kontext och situation. Jag värjer mig mot ”sanningar” och subjektiviserar alla frågor. Kanske har jag helt enkelt införlivat postmodernismen i mig själv, till den grad att jag blivit lika svårtolkad och ängslig som en genusvetenskaplig uppsats ofta är. Jag har åsikter om allt, men håller sällan med någon, men håller med olika läger varje gång.
I mina goda stunder ser jag min öppenhet, min starka subjektiva åsikt och mitt sätt att aldrig välja en linje att följa, som en stor tillgång både som människa, skribent och debattör. I mina sämre stunder ser jag det snarare som ett tecken på min ängslighet och rädsla för att inte bli omtyckt av alla. (Vilket jag ju i så fall hanterar relativt kontraproduktivt, jiddrar man med alla blir man inte omtyckt av alla).

De här tre händelserna präglade mig mycket eftersom de tydliggjorde en samhällelig och omgivande önskan om att välja sida. Demonstranter mot polis, ”vanligt folk” och etablissemang. Terrorist eller anti-terrorist, antingen med USA eller mot dem. Flata eller hetero. De präglade mig för att jag i alla tre fallen misslyckades med att tydliggöra vilken sida jag tänkte stå på. De två förstnämnda präglade också samhället för att det blev tydligt att det fanns två sidor; rätt eller fel.

Det här decenniet har präglats av bland annat terroristkrig, islamofobi, lågkonjunktur, klimatdebatt, ekonomisk kris och en allt starkare växande konservativ höger, såväl som en högerextremism och främlingsfientlighet. Den positivistiska synen på samhällets framgångssaga och det moderna samhällets suveränitet har fått sig en törn, samtidigt som man försvarat de värden som man anser är kopplade till det luddiga begreppet ”det moderna samhället” allt starkare. Trots att vi både fått se kapitalismens bräcklighet när den är som svagast och de konsekvenser som det moderna samhället har fått för vårt klimat, anses fortfarande en rad förutsättningar vara grundläggande för vårt liv. Den tolerans som vi anser prägla den västerländska värdegrunden har gjort att vi har kunnat utdöma muslimer som eventuella terrorister eller mer odefinierade hot mot vårt fria samhälle. I det moderna samhällets liberala värdegrund ligger numera en värdegrundsklausul som möjliggör förbud av bland annat burkhor och minareter, om det på något sätt anses hotfullt mot vårt fria samhälle med värderingar om jämlikhet.
Samtidigt stänger sig alltmer det moderna samhället i ett lika luddigt vi. Gränser stängs, asyllagar skärps och flyktingar nekas grundläggande mänskliga rättigheter som sjukvård.
Å andra sidan tydliggör klimatkrisen just vad gränsdragningar mellan det ”moderna, västerländska samhället” och U-länderna får för konsekvenser. Ett havererat klimatmöte påvisar just de svårigheter som existerar med global rättvisa, där vi&dom lever i ett starkt postkolonialt perspektiv utan att mötas.

Det jag slutligen lärde mig av det här decenniet är att det är fullt möjligt att engagera sig och ta ställning utan att falla för enkla binära system eller dikotomiska uppställningar av vi&dom-karaktär. I en orolig värld är det inte tydlighet som vi behöver. Snarare behövs relativismen mer än någonsin. Den komplexitet, som många av de problem som visat sig under de senaste tio åren rymmer, kan aldrig fångas i ett enda politiskt system eller en ideologi. En ökad globalisering och globala problem gör inte att världen kommer närmare och blir förenklad. Tvärtom blir problem alltmer fragmenterade och makthierarkierna blir fler och mer mångfacetterade. Det krävs mer för att förstå dem och arbeta med dem än en enkel tolkning där grupper ställs mot varandra.
Relativism innebär på inget sätt en mjukliberal konsensushållning. Det sista jag vill ha av det nya decenniet är ännu mer tro på att konsensus kan lösa någonting. Det enda positiva med Köpenhamnsmötet var att många av de motsättningar och ojämlika maktförhållanden som existerar blottlades. Istället för tomma konsensusdokument stod det klart att det finns konflikter. Konsensus är lika tomt som att hänvisa till ”det moderna samhället” eller ”sunt förnuft”. Det finns inget allomvetande sunt förnuft, lika lite som maktlösa förhållanden eller rationella beslut. Om vi lärt oss någonting av det första decenniet så är det förhoppningsvis att inte falla för enkel propaganda eller låta etablissemangskonsensus styra.
I sådana här tider är det så lätt att falla för all retorik om att låta gamla värden, traditioner och trygghet styra. Jag hoppas innerligt att vi inte inleder ett nytt decennium så. Att vi istället förmår att se världen med öppnare ögon och en nyfikenhet och öppenhet, snarare än dogmatisk och enkla svar.

Vad jag lärde mig av de här åren är att tolkningar bortom höger/vänsterskalan och andra binära system, ofta är en tillgång. Att det viktigaste trots allt är att ta ställning. Om det är någonting som kommer att bli avgörande under det kommande decenniet så är det att ta ställning. Mer aktivism, mer gräsrotsrörelse. I de frågor som engagerar. Släpp inte ifrån dig ditt individuella ansvar och intresse till retoriker, politiker och marknad. Gå med öppna ögon in i ett nytt decennium istället. Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att faktiskt våga ställa frågorna.

Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

En av de viktigaste texterna som jag skrivit

Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att skriva om Aram. Att jag fick berätta en annan sida, en annan historia, än integrationspolitik och flyktingdebatter. Att jag fick ta ner det på individnivå. Jag är tacksam att jag tilläts skriva om honom och att Expressen Kultur var intresserade av att publicera texten.

Idag läser ni om Aram i Expressen. Sedan fortsätter vi att prata flyktingpolitik, asyl och integration på allvar.

Större än en Facebookgrupp

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

Du är från Vellinge du också

Visst är det skönt att enas i någonting?
I blogginlägg, på Twitter, i krönikor, i kvällstidningsartiklar och dagstidningsuppslag. Hela Sverige är rörande ense. Vellinge är människans bristande empati, frånvaro av humanism, styrd av rädsla och fördomar personifierad. En liten ort i Skåne står just nu som symbol för all inhumanitet som människor bär på. Tillsammans kan vi spy galla över främlingsfientliga Skåne-hillbillys som är rädda för vad som ska hända när deras ungdomar möter flyktingbarn.

Det är så enkelt och så skönt att hata Vellinge. Det är så lätt, och ändå så trovärdigt, att vara förbannad på moderata politiker som inte vill ta emot ensamma flyktingbarn. Förmodligen extra enkelt när det rör sig om en liten ort i ett län redan känt för främlingsfientlighet. De inhumana, inskränkta bönderna får oss att framstå som upplysta och empatiska människor. Det enda vi behöver göra är att fördöma dem.

Så enkelt kan vi slå ifrån oss vår egen rädsla, våra egna fördomar, djupare strukturella problem och integrationsproblematik. Helt plötsligt finns en ursäkt till all vår egen bristande empati. Det enklaste sättet att själv framstå som en god människa är att fördöma någon annans ondska.
Vi hjälper inte en hemlös som ber om några kronor, vi flyttar oss när en alkoholiserad man sätter sig bredvid oss på hållplatsen, vi är rädda för att besöka förorterna, vi tänkte tillslut själva att de där apatiska barnen nog bara fejkade ändå, vi går på mediauppslag om ökad brottslighet och känner på låset på dörren en extra gång.
På ett större plan ligger Vellinge i samma land där SD går mot en plats i riksdagen, som har en regering som vägrar papperslösa flyktingar vård, som föreslår försörjningskrav för nyanlända flyktingar innan resten av familjen får följa efter och motionerar om förbud mot burkha.

Men allt det där spelar ingen roll i den här debatten. Det enda som är viktigt är att fördöma en liten ort i Skåne. Vi må vara inhumana, med bristande empati och med en fruktansvärd integrationspolitik. Men vi är i alla fall inte från Vellinge.

Läs också: Mymlan som utvecklar precis det som jag försöker säga och Maggie Strömberg i Sydsvenskan om att titta på hur det ser ut i sin egen kommun istället för att kissa på Vellinge. Vellinge är ett symtom, men sjukdomen är större än så.