Jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet. Jag kände kraften och styrkan när tusentals människor samlas och demonstrerar för gemensamma saker, men också våldets efterverkningar när polisen sköt och stängde inne människor. Jag såg efterspelet, hur alla vi som var där såg med bestörtning på hur polisen tilldelades rosor för sitt arbete. Men också de inre vänsterstridigheterna, hur många av de Ung Vänster-medlemmar som jag åkte med skyllde allt på ”de jävla anarkisterna”.
Jag satt i vår Ung Vänster-lokal den dagen då flygplanen träffade World Trade Center. Såg med bestörtning och fick kväljningar av sorg när människor hoppade ur byggnaderna. Flera av dem jag satt med skrattade och sa att hämnden äntligen hade nått USA. Där och då bestämde jag mig för att lämna Ung Vänster.
Inledningen på året var också då som jag och min flickvän flyttade ihop och jag kom ut inför en hel småstad. Min sexuella läggning politiserades, oavsett om jag ville eller inte, och jag fann mig själv mittemellan ett binärt system av hetero/homo där jag inte kände mig hemma någonstans.
De händelserna kom att bli helt grundläggande för mitt vidare engagemang. Jag tänker på den förvirring som jag verkar ha skapat hos somliga när jag ena dagen använder könsmakts-retorik i sjukskrivningsfrågan, för att i nästa kritisera Feministiskt Initiativs kampanj. Förvisso är inte Pelle Billing en man vars kritik jag brukar lägga vidare stor vikt vid, men det finns en öm tå där. Min ständiga relativism, min oförmåga att följa en politisk linje eller värdegrund till punkt och pricka och att ständigt befinna mig mellan olika system.
Det finns många frågor som jag har en stark åsikt i. Men det finns ingen möjlighet att paketera dem och endast i en del fall ideologisera dem. Jag väljer olika sidor utifrån kontext och situation. Jag värjer mig mot ”sanningar” och subjektiviserar alla frågor. Kanske har jag helt enkelt införlivat postmodernismen i mig själv, till den grad att jag blivit lika svårtolkad och ängslig som en genusvetenskaplig uppsats ofta är. Jag har åsikter om allt, men håller sällan med någon, men håller med olika läger varje gång.
I mina goda stunder ser jag min öppenhet, min starka subjektiva åsikt och mitt sätt att aldrig välja en linje att följa, som en stor tillgång både som människa, skribent och debattör. I mina sämre stunder ser jag det snarare som ett tecken på min ängslighet och rädsla för att inte bli omtyckt av alla. (Vilket jag ju i så fall hanterar relativt kontraproduktivt, jiddrar man med alla blir man inte omtyckt av alla).
De här tre händelserna präglade mig mycket eftersom de tydliggjorde en samhällelig och omgivande önskan om att välja sida. Demonstranter mot polis, ”vanligt folk” och etablissemang. Terrorist eller anti-terrorist, antingen med USA eller mot dem. Flata eller hetero. De präglade mig för att jag i alla tre fallen misslyckades med att tydliggöra vilken sida jag tänkte stå på. De två förstnämnda präglade också samhället för att det blev tydligt att det fanns två sidor; rätt eller fel.
Det här decenniet har präglats av bland annat terroristkrig, islamofobi, lågkonjunktur, klimatdebatt, ekonomisk kris och en allt starkare växande konservativ höger, såväl som en högerextremism och främlingsfientlighet. Den positivistiska synen på samhällets framgångssaga och det moderna samhällets suveränitet har fått sig en törn, samtidigt som man försvarat de värden som man anser är kopplade till det luddiga begreppet ”det moderna samhället” allt starkare. Trots att vi både fått se kapitalismens bräcklighet när den är som svagast och de konsekvenser som det moderna samhället har fått för vårt klimat, anses fortfarande en rad förutsättningar vara grundläggande för vårt liv. Den tolerans som vi anser prägla den västerländska värdegrunden har gjort att vi har kunnat utdöma muslimer som eventuella terrorister eller mer odefinierade hot mot vårt fria samhälle. I det moderna samhällets liberala värdegrund ligger numera en värdegrundsklausul som möjliggör förbud av bland annat burkhor och minareter, om det på något sätt anses hotfullt mot vårt fria samhälle med värderingar om jämlikhet.
Samtidigt stänger sig alltmer det moderna samhället i ett lika luddigt vi. Gränser stängs, asyllagar skärps och flyktingar nekas grundläggande mänskliga rättigheter som sjukvård.
Å andra sidan tydliggör klimatkrisen just vad gränsdragningar mellan det ”moderna, västerländska samhället” och U-länderna får för konsekvenser. Ett havererat klimatmöte påvisar just de svårigheter som existerar med global rättvisa, där vi&dom lever i ett starkt postkolonialt perspektiv utan att mötas.
Det jag slutligen lärde mig av det här decenniet är att det är fullt möjligt att engagera sig och ta ställning utan att falla för enkla binära system eller dikotomiska uppställningar av vi&dom-karaktär. I en orolig värld är det inte tydlighet som vi behöver. Snarare behövs relativismen mer än någonsin. Den komplexitet, som många av de problem som visat sig under de senaste tio åren rymmer, kan aldrig fångas i ett enda politiskt system eller en ideologi. En ökad globalisering och globala problem gör inte att världen kommer närmare och blir förenklad. Tvärtom blir problem alltmer fragmenterade och makthierarkierna blir fler och mer mångfacetterade. Det krävs mer för att förstå dem och arbeta med dem än en enkel tolkning där grupper ställs mot varandra.
Relativism innebär på inget sätt en mjukliberal konsensushållning. Det sista jag vill ha av det nya decenniet är ännu mer tro på att konsensus kan lösa någonting. Det enda positiva med Köpenhamnsmötet var att många av de motsättningar och ojämlika maktförhållanden som existerar blottlades. Istället för tomma konsensusdokument stod det klart att det finns konflikter. Konsensus är lika tomt som att hänvisa till ”det moderna samhället” eller ”sunt förnuft”. Det finns inget allomvetande sunt förnuft, lika lite som maktlösa förhållanden eller rationella beslut. Om vi lärt oss någonting av det första decenniet så är det förhoppningsvis att inte falla för enkel propaganda eller låta etablissemangskonsensus styra.
I sådana här tider är det så lätt att falla för all retorik om att låta gamla värden, traditioner och trygghet styra. Jag hoppas innerligt att vi inte inleder ett nytt decennium så. Att vi istället förmår att se världen med öppnare ögon och en nyfikenhet och öppenhet, snarare än dogmatisk och enkla svar.
Vad jag lärde mig av de här åren är att tolkningar bortom höger/vänsterskalan och andra binära system, ofta är en tillgång. Att det viktigaste trots allt är att ta ställning. Om det är någonting som kommer att bli avgörande under det kommande decenniet så är det att ta ställning. Mer aktivism, mer gräsrotsrörelse. I de frågor som engagerar. Släpp inte ifrån dig ditt individuella ansvar och intresse till retoriker, politiker och marknad. Gå med öppna ögon in i ett nytt decennium istället. Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att faktiskt våga ställa frågorna.
2 kommentarer:
läst din blogg senaste veckan, och är så glad över att äntligen hittat en vettig skribent i cyberspace! antar att det ocksa är generationsbundet, men känner igen mig jävligt mycket i dina åsikter, resonemang och erfarenheter... tack för god läsning!
Är det inte relativismen som säger " vår värdegrund är att vi inte har någon värdegrund" ?
Personligen så har jag svårt att debattera med någon som betecknar sig som relativist då man inte har någon aning var den personen står.
Den är lite för luddig för mig som kört fast i den gamla hederliga "common sense" skolan.
Din text i ovanstående synliggör mitt argument då det inte finns något att debattera emot. Tydlighet är viktigt, ställningstagande likaså. Det är svårt att se vad relativismen kan och vill uppnå.
Skicka en kommentar