26 december 2009

Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

8 kommentarer:

Andreas sa...

Det här är knepigt. Jag gillar att du är kristen och att du skriver om det på ett vettigt sätt. Samtidigt kan jag för min del ibland känna en viss svindel (tyvärr inte av det bra slaget) när jag sätter mig in i dina resonemang. Att stå på kanten till en ravin av tomhet. Jag är inte på något sätt ute efter att mästra eller förklara för dig att du har fel, det handlar inte om det. Jag tänker att du kanske ändå kan förstå vad jag menar när jag säger att:

Din kristendom är så otroligt mycket du. Det brukar ju vara en bra sak. Men för mig är kristendomen, och all religion som ska vara meningsfull, något man måste förhålla sig till som något annorlunda. Och jag har svårt att se hur en kristendom som i princip är en själv fast i fancy teologiska termer kan vara något att spjärna mot eller brottas med. Jag tänker på att kristendomen måste få finnas på sina egna villkor, att den är som en känslig ekologi som inte klarar hur många friseringar och upprensningar som helst. En del av det barrvassa och mörkmossiga måste finnas kvar för att den ska kunna leva och spira. För att kristendomen ska gå ihop, vara hel, måste den få vara annorlunda från det man önskar. Det är utmaningen, tycker jag.

Att jag skriver så är inte i någon sadistisk iver att rubba dina cirklar, utan en önskan att bredda bilden av vad en "progressiv" kristendom också kan vara - den kan vara en pappersvägg som inte håller när det blåser upp till storm. Jag höll mig tidigare med en kristendom som var väldigt lik din (som jag uppfattar den): kravlös, öppen, traditionslös, kärleksbunden. Men den kristendomen visade sig vara vatten värd när livet vände mot mörker och smärta för mig. Guden jag bad till saknade textur, när jag försökte se hans ansikte såg jag bara mitt eget, med alla mina behov och krav, och min egen oförmåga att hantera dem. Den höll inte.

Jag behövde en Gud som kunde ta emot mig som vilken annan människa som helst - med en historia som byggt den, med en integritet som gör att den håller, med en annanhet som jag kan förhålla mig till, och bli arg på eller spjärna mot.

Poängen efter den här utläggningen är väl ungefär: släng inte ut barnet med badvattnet.

Sofia sa...

Åh, detta var verkligen det finaste jag läst på länge!

Elin sa...

Andreas: Jag tar såklart inte illa upp på något sätt, utan tvärtom. Det är otroligt intressant att diskutera och du har många kloka tankar! "Din kristendom är så otroligt mycket du", var väldigt fint.
Jag förstår absolut din invändning, längtan efter något mer fast. Jag är ju ett relativismfan av stora mått, men jag kan tänka mig att den Guden som är vag och tolkningsbar som jag tror på kan falla lite när jag behöver någonting mer fast i tillvaron. När jag mådde dåligt förra hösten var det Gud jag sökte mig till. Men då var det en Gud som premierade de goda och jag tyckte inte att jag hade blivit premierad ett skit. Tänkte mycket på lidande och vad det är värt och så vidare. Jag har inte kommit långt alls än med en fast bild av min tro, kanske därav relativismen också. Så all input är jag tacksam över.

Agnes sa...

Känner igen mig mycket i det Andreas skriver, och just det är ju också en del av kritiken som riktas mot Svenska kyrkan. Jag tänker ibland att jag skulle vilja vara katolik och tillhöra en mer enhetlig kyrka, dock känns det som att tron isåfall måste vara starkare. I några för mig grundläggande frågor delar jag heller inte katolska kyrkans uppfattning.

Jag har några få väldigt hårda principer i mitt liv, övrigt kan jag alltid förändra efter eget tycke. Jag tror att jag hade gjort samma sak även med en ny kyrkotillhörighet, och det hade känts väldigt dåligt eftersom tron inte är en privatsak när man är del av ett mer dogmstyrt och aktivt samfund.

Jonathan sa...

Det där med pappersväggsreligionen är hur svårt som helst. Det är klart att man inte vill att ens kristendom kan urvattnas. Men samtidigt vill man ju kunna syna det som är dåligt och det som är fel i minsitutioner som faktiskt är uppbyggda av människor. Jag tror att det bästa skyddet mot religionens "migifiering" är religiös diversitet.


Om man ser på Svenska kyrkan tycker jag att den borde utgå från det religiösa klimatiet i riket när man bestänmmer politik och policies. För att religion är politisk tror jag knappast att vi kan undgå att se. Om vi idag i Sverige gör ett svep över frälsningsutbudet finns det en ganska stor diversitet. För den som vill ha traditionen och mysticismen finns ett gäng frikyrkor. För den som vill ha en mer spirituell religion med. Och för den som vill vara gammeldags och läsa gamla testamentet och knacka bög finns det tyvärr också plats i frikyrkorna.

Tittar vi på efterfrågan-sidan är det många som vill diskutera religion, som är intresserade av grundfrågorna, men inte riktigt vill ha det mest dogmatiska.

Jag tycker att den svenska kyrkan ska vara en folkkyrka som bjuder in de stora massorna, utan att kräva tio budords lydnad för medlemskap. Jag tror att det är det bästa sättet att sprida Guds ord.

Därmed inte sagt att jag tycker att man ska kompromissa i grundfrågorna och bli en tom och innehållslös religion som blir något var och en ska fylla med sin egen mening. En religion bygger på fasta grundantaganden (precis som en politisk ideologi, fast mer... öh... fasta), gemensamma utopier och gemensamma handlingar. Tyvärr uppfattar många att svenska kyrkan bryter mot kristendomen när den bryter mot sina egna traditioner. I många fall har nya religiösa tolkningar lika bra eller bättre stöd i grundkällan -Bibeln, än de tidigare (i alla fall har jag uppfattat det så, jag är ganska dålig på teologi).

Jag tror att jag själv har en ganska konservativ, kristen grundsyn i moraliska frågor. Samtidigt är jag nog den som oftast bryter mot de där reglerna Gud har satt upp och jag tror på. I många fall förstår jag dem inte. Men jag hoppas att det kommer nån slags yttersta dag då endera jag fattar och kan be om förlåtelse, eller att någon högre makt säger att "okej, du fattade i alla fall grunden i budskapet".

lalouve sa...

jag har nog aldrig upplevt min progressiva kristendom som 'lättare' än den mer traditionella. Om man tar det radikala kärleksbudskapet på allvar och som måttstock för sitt liv tror jag inte man kommer att sakna grundfrågor att önska man kunde kompromissa om. Att sedan kraven som ställs av en sådan kristendom förändras (jag tycker till exempel att billig eller kostnadsfri sjukvård åt alla är ett naturligt kristet krav, men det kanske inte var en angelägen fråga för tusen år sedan?), handlar om att vi alltid måste förhålla oss till att världen inte står stilla.

johan,karlskrona sa...

Jag är glad för att Du har hittat en trygghet i kristendomen, en personlig kristendom. Nattvarden är den finaste cermonin. Guds fred.

Mjauv sa...

"Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag"

"En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet"

Så fint. Kristendom utan allt det där jobbiga kristna (du vet, bibeln och sådant). Vad förvånad jag blir att någon som du faller pladask för det.