18 december 2009

Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen


5 kommentarer:

Svenska Larm sa...

Bravo!
Spot on, som vanligt.

Johannka sa...

Jag håller verkligen med! Att ni kan debattera det här är en stor framgång och det allra viktigaste med hela den här grejen, tycker jag. Det ger Billing o co lite att fundera på verkar det som och för det är jag glad!

vanja sa...

Det är tur att samhällsdebatten har dig, Elin. i synnerhet den feministiska. lämna oss aldrig!

Emmie sa...

Usch, när jag upptäcker att det finns människor som Billing som verkligen vägrar förstå fastän han uppger att han försöker och att han är uppbackad av folk som håller med honom eller t.o.m. är ännu mer extrema i sina åsikter, då blir jag så offantligt glad och tacksam att det finns människor som du Elin, som sätter ord på det jag tänker och tycker och på ett sätt för min talan. Och att det överhuvudtaget finns en motvikt till Billing & co, och dessutom som jag tycker, en välformulerad och genomtänkt motvikt. Tack.

Oscar sa...

Men, vänta nu. Det jag båda gångerna du nu skrivit om F!'s reagerat på är inte kritiken av kampanjen eller att du analyserar den. Allt gott. Det jag reagerar på är något jag inte är van vid hos dig - det känslomässigt ovanligt laddade språket och emipiriska slutsatser kring "manliga feminister" (Ett oväntat retoriskt grepp från dig. Hur menar du att dina dåliga lovers som kallat sig feminister är "värre" än de dåliga icke-feminister du love'at med? (som har penis)).

Din tolkning av kampanjen är i vissa fall drastisk och inte alls problematiserande.

"De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego." Varför då? Allt du skriver efter det påståendet hanterar, vad jag ser, något helt annat och en för mig märklig slutledning att kampanjen syftar till att feministisk analys har något med "bra" sex att göra.

"Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande"
Och det gör/gör inte F! eftersom de skapat en kampanj som använder samma sorts strategi alla andra partier lägger pengar på (slagord)?

Hur gör en en reklamposter som innehåller en lättförståerlig problematisering av särkönade sexuella relationer?

Hur kan en tolka något annat än att det är jämställdhet som begrepp de syftar till?

Jag får vibbar av samma sorts kritik socialister som startar (ett kapitalistiskt) eget företag får och/eller faktiskt den kritik F! fått för att partiets medlemmar ofta har meningsskiljaktigheter (som att det skulle vara något negativt).

Det gör dig motsägelsefull.

Jag själv stör mig mångt mer på att -ister av olika slag alltid måste rättfärdiga sina -ismer för att av omgivningen kunna få äran att bära dessa epitet. Tex att som vegetarian käka några skinkmackor på julafton eller som enda feministiska parti använda oproblematiserade slagord i en valkampanj.

Att det är en kass eller bra kampanj går det att argumentera om mycket fram och tillbaka men du drar för höga växlar. Den feminism du med tex epitetet "liberal" motsätter dig finns inte att hitta i den där kampanjen.
Och jag skulle tro att du kritiserar en feminism som knappt finns längre.

"Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink."
Ja precis. Jag också. Och som jag förstår det Gudrun också. Då är det märkligt att du via din egen tolkning av F!'s kampanj kämpar mot just den utvecklingen.

Det är ju Din feminism som tagit över. Och tur är väl det.