På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.
Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.
Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.
Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.
Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.
Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.
Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.
Krönika publicerad i VK 2/12
2 december 2009
Rädsla från ryggraden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Bra skrivet!
Sjukt är man ska vara rädd när man är ute i det offentliga. Själv ler jag aldrig åt såna bråk, de är inte komiska annat än på det där uppnästa viset. Kroppar förstörs ändå, oavsett klass eller machovärderingar.
Också hemskt att de tjejer som är rädda ska bli stämplade som dåliga feminister typ. Känns ungefär som när de rädda killarna kallades bögar när man var ung. Innebörden i båda fallen är könsförräderi.
Sjukt bra text förutom att jag inte alls fattar det första om att män (generellt?) ler åt testosteronstinna fyllebråk? Jag tycker att folk - män - är plågsamt medvetna om att de när som helst kan åka på rätt mycket stryk och agerar därefter. Tyvärr.
Och ju vanligare brottsoffer, desto tydligare rädsla: Ingen är på sin vakt så mycket som den 17-, 18-, 19-åriga killen för han vet att det är han som oftast råkar illa ut.
Med detta sagt - gillar texten mycket.
det är svårt att förhålla sig till saker som nattknappen och de mer absurda lösningar på "våldtäktshotet" som typ grejer en kan ha i slidan som hugger penis av oinbjudna angripare. på det stora hela tycker jag att det är SJUKT att allt, alltid, lämnas åt kvinnor själva, såväl skydd som beteende och hjälpjourer. hur skulle det vara med en hjälpjour för "dig som känner dig våldtäktsbenägen" liksom. som vanligt angrips symptom istället för roten till skiten, eftersom det är lättare och ser bättre ut på papper. samtidigt måste en vara pragmatisk ibland och tillåta tex nattknappen att finnas, eftersom samhället nu ändå ser ut som det gör? sjukt svårt att ha en logisk åsikt är det tycker jag. tack för bra text, wie immer.
superbra text elin! har längtat efter att få läsa nåt om det från den här synvinkeln, som liksom är min vardag och mitt spöke varje gång jag rör mig utomhus. känns nästan som det varit en smärre backlash i den här diskussionen på sistone, allt man tidigare kunnat snacka öppet om, och då ï synnerhet rädslan, har tystats alltmer till förmån för kommentarer om att man är en bra feminist om man vågar gå hem själv när det är mörkt. tycker jag. och det gör mig rädd. det gör mig rädd att gå hem själv när det är mörkt, och det gör mig rädd när jag inte ens får uttrycka den rädslan utan att få ännu mer skuldkänslor.
Grejen är väl den att överfallsvåldtäkter är såpass ovanliga att man nog inte skulle nå någon direkt framgång med en sådan där hjälpjour för de som känner impulsen att förgripa sig på folk. Betydligt vanligare är ju sexuellt utnyttjande eller våldtäkt (flytande gräns, et cetera) i fyllan och villan antingen i anslutning till krogar eller på diverse efterfester.
Det är ju ett attitydproblem framförallt och måste nog lösas med förebyggande arbete. Men visst är det stört att man på vägen sysslar med att lära kvinnor att gå omkring och vara ständigt oroliga. Jag undrar verkligen hur många våldtäkter man egentligen förebygger genom att uppmana folk att inte gå genvägen genom den mörka parken..?
gustav, jag tog i för att göra en poäng. en hjälpjour för våldtäktsbenägna kanske inte heller är optimalt, men den skulle ändå rikta sig mot kärnan av problemet och inte bara ämna lindra symptomen. en attitydsförändring, via skola, föräldrar, föreningsliv, politik inte minst, är ju på sikt den enda vägen att gå. men jag tror också att genom att omrikta fokus, från angripen till angripare, skulle en sådan attitydsförändring snabbas på.
och i väntan på den där attitydförändringen är jag hjärtligt glad att sådana insatser som Nattknappen finns! det blir ju också ett konstigt fokus menar jag, om jag som "angripen" inte ska kunna klara mig själv i min vardag.
Intressant inlägg.
Här kommer ett relaterat tips:
Brev till rädslan:
http://jonj.se/files/brev_till_radslan.mp3
En program om oron för överfallsvåldtäkter, av Jon Jordås
Män är inte rädda eftersom vi går omkring och tror att vi kan försvara oss om någon hoppar på oss. Och det kan faktiskt vara kul att slåss. Detta är det nya Sverige. Testosteronet kommer i framtiden flöda i det här landet. Synd om er feminister som kommer få se utvecklingen gå bakåt hänanefter. Jag tror att dom flesta män tycker att det är bra att systemet börjar kollapsa. Ni som för fem årsen hävdade att män är djur kommer får bekanta er med begreppet "självuppfyllande profetia!
Skicka en kommentar