13 augusti 2008

Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.

8 kommentarer:

anna sa...

men ja, bra! hårddraget är det här samma grej som om man skulle säga till alla svenska medborgare på något sätt öht kritiserar sverige, sveriges politik etc: "ja men flytta då om du inte trivs!" mycket fattigt - och ett argument som ofta körs av dem som inte har några bättre att tillföra diskussionen

Gabriel sa...

Nej, det är underligt att det hela tiden blir nära nog samma ledarstick/krönika/blogginlägg, grundad på någon form av ryggmärgsreflex. Visst skrivs sådana texter ofta med knappt om tid, om man ska vara snäll...

Skrev om min läsning här.

Tack för en mycket läsvärd blogg förresten, hittade den nyligen!

Niklas Hellgren sa...

Även jag har konstaterat (i "Barking up the wrong tree - om dobermannhögern") att det tydligen är oerhört svårt att skilja på exempel och mönster.

I antologin "Äga rum", t.ex. skriver Moa Elf Karlén och Johanna Palmström att de blir en smula trötta när den femtielfte 17-årige pojken påpekar att han minsann diskar hemma under en diskussion om genus och feminism.

Jo, heja dig. Så bra. Men nu talar vi inte om exempel utan om mönster.

jojo sa...

jag fortsätter att praisa alla dina viktiga inlägg och vilken bra sak niklas just sa; mönster och exempel, hmmmm....

jag har obsessat rätt mycket över debatten om ingrepp för att återskapa den s.k. mödomshinnan i sommar, och där råder en i alla fall liknande diskussion. i alla fall om huruvida strukturer finns eller inte. och allmän pajkastning från diverse (två...) läger om vilken sida som har fel. och inga åtgärder till nåt presenteras. f'låt men nu märker jag att jag är mer tipsy än vad jag trodde.

poängen var i alla fall att det var bra skrivet och att jag blir smått vansinnig på vissa direkt undermåliga debattklimat.

hiphopsyster sa...

vackra elin. så jävla BEFRIANDE att du skriver om sånt jag tänker på och funderar över och tycker. tack.

har du hört mia och klaras sommarprat förresten? fy fan, jag är en grisgråten emotönt. så himla göttigt! för det var så jävla BRA!

Maria sa...

Om någon som inte befinner sig i en familj, med eller utan barn, har kritik mot institutionen ifråga, så är denna person lätt att avfärda såsom okunnig i frågan, oinitierad som en direkt brist på erfarenhet och avsaknad av insikt i de problem som kan uppkomma. Eller bara bitter. Om någon däremot uttalar sig som befinner sig inom en familj, ja då blir det farligt. Det som kan komma från insidan kan avslöja sådant som man helst låtsas inte finns. Precis som en gång i tiden kvinnomisshandel och hustruvåldtäkt skulle hållas inom familjen skall nu andra problem stanna där och inte talas om, inte dras fram i ljuset, för det finns de som tjänar på att mönstret bibehålls. Det här är bara ytterligare ett sätt att tysta kvinnor som säger sanningen. För detta får alla medel tas till, det är helt uppenbart.

Och som Maria Sveland själv säger: man kan faktiskt få leva i en familj eller bara med en man men ändå vara kritisk till strukturerna.

Ah, skönt att feminismen vaknar till liv nu igen. Den sov ett tag men inte så länge som jag befarade.

linda sa...

jag tror att många som kritiserar svelands bok faktiskt inte har läst den utan drar sina egna slutsater i alla fall.
jag tyckte mycket om boken. den skildrar hur svårt det är i kärnfamiljen med stela könsrollsmönster men mot slutet känns den ändå hoppfull tycker jag. att kärleken är det som ska få parterna att orka kämpa. ja, nåt sånt.
mycket bra inlägg, elin.

elin sa...

tack för kloka kommentarer. jag ligger i feber och orkar inte kommentera det ni skrivit. men tack och på återhörande snart.