Väckelsemöte (It's the end of an era)

Jag tänker inte skriva texten om Broder Daniel-konserten distanserat. Vi kan bara börja med att konstatera att det är ganska bisarrt att gråta och skrika på en Broder Daniel-konsert när man är 25 år också kan vi skratta och ironisera lite och bra så?
Bra. Nu har vi gjort det.
Nu kommer det att finnas dom som fattar och dom som inte fattar.
Just igår tyckte jag väldigt synd om er som inte fattar.
Ännu mer synd tycker jag om er Broder Daniel-barn som inte kunde närvara.
Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Det var aldrig meningen att jag skulle stå så långt fram, det var M. som drog iväg med mig mot slutet av Sigur Rós-spelningen. Jag hade ingen aning om att konserten skulle drabba mig. Jag skulle ju stå längst bak och vuxendansa med ett nostalgiskt leende.
Inte alls så, inte alls. Redan när människor började trängas, jag hade bondat med minst tre tjejer i min ålder kring vårt förflutna som pandor och min gymnasievän A. hade sms:at ett It’s the end of an era förstod jag lite av vad som skulle drabba mig.
Från inledande The Middle Class till avslutande akustiska No time for us var jag femton år igen. Alla de känslorna igen. Hopp och trängsel, dans och knuten näve sträckt mot himlen där molnen tornade upp sig alltmer. Skrik, galltjut och sång till texterna som jag nästan glömt men kunde utantill när de kom tillbaka mot mig. Oh misery is a place in me och I am a weak heart skrek jag och de andra 25-åringarna bredvid mig tillsammans med dagens pandakids och det var vackert, antingen fattar ni hur vackert det var eller så fattar ni inte. Jag tycker synd om er som inte fattar.

Henrik Berggren, som en gång var en ikon och frälsare men som numera mest är den asfulla snubben som brukar hänga på samma uteställen som jag, var återigen en frälsare. Han svepte med capen och kallade oss sina älskade barn. Det var inte pinsamt eller fånigt någonstans. Vi var alla hans barn. Jag sjöng med i simplaste texter om utanförskap och att hata sitt liv, om att ingenting är bra och snart är jag borta och jag tänkte på alla Henrik Berggrens barn. Vad händer med oss nu? Vad händer framförallt med alla nya generationer av missanpassade kids när de inte kan räcka fuck you till världen med stjärnor under ögonen och finna tröst i Broder Daniel?Just där insåg jag först Broder Daniels storhet och jag insåg hur mycket de behövs.
Tillsammans med alla de andra artisterna som uttrycker och gestaltar de missanpassades utanförskap. Henrik Berggrens barn behöver dem fortfarande.
Inte en enda gång under konserten började jag ironisera över faktumet att jag betedde mig som jag gjorde eller distansera mig från mig själv. Broder Daniels musik har aldrig varit ironisk eller distanserad. I deras musik har allting varit blodigt allvar och handlat om en skyddslös sårbarhet i halvfalska konstateranden om att ha ett svagt hjärta och om att hela livet ha väntat for something lasting.

Jag vet inte när jag började gråta.
Kanske var det när Henrik Berggren ställer sig och börjar sjunga på a capella-inledningen till Happy people never fantasize. You get so used to being sad, you never try to be glad.
Det kan ha varit då.
Eller så var det när Anders Göthberg nämndes. Hans ande som vilade över konserten, en vakande hand av gestaltning av allt det som Broder Daniel stod för fast samtidigt inte. Anders Göthberg gick ju vidare. Han stod inte ut. Han lämnade oss. Naturligtvis blir det extra starkt och framförallt i låtar som I’ll be gone.
Kanske var det när himlen öppnade sig och skyfallet kom. Naturligtvis skulle det börja ösregna över Broder Daniels sista spelning.
- Det är Anders Göthbergs tårar från himlen, sa någon. Det kan ha varit då som jag grät.
Jag vet i alla fall att när sistanumret No time for us spelades, grät jag redan. Inte storgråt, den kom efteråt, utan vuxna reserverade tårar av vördnad och storhet som rullade nerför kinderna. Jag vände mig om och såg på de andra 25-åringarna, lika rödögda som jag. Vi log mot varandra. Bredvid mig stod två pandatjejer i femtonårsåldern som såg exakt ut som jag gjorde för snart tio år sedan. De grät inte vuxenreserverat. Deras höga gråt överröstade stundtals Henrik Berggren och gitarren, deras små pandakroppar skakade och kajalen rann nerför kinderna. Jag kunde inte låta bli. Jag förvaltade ett arv. Jag la min arm om tjejen som stod närmast mig.
- Du, hur mår du?, undrade jag.
Hon såg inte på mig, såg ner i backen och fortsatte att gråta.
- Amen du fattar inte…du fattar inte alltså, fick jag tillslut ur henne.
Jag strök lätt med handen över hennes arm. Klart jag fattade.
Vi var många som fattade. Vi var många som delade minnen av eller nuvarande kollektivt utanförskap igår. Jag tycker så synd om er som aldrig fattade. Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.