9 augusti 2008

Väckelsemöte (It's the end of an era)

Jag tänker inte skriva texten om Broder Daniel-konserten distanserat. Vi kan bara börja med att konstatera att det är ganska bisarrt att gråta och skrika på en Broder Daniel-konsert när man är 25 år också kan vi skratta och ironisera lite och bra så?
Bra. Nu har vi gjort det.
Nu kommer det att finnas dom som fattar och dom som inte fattar.
Just igår tyckte jag väldigt synd om er som inte fattar.
Ännu mer synd tycker jag om er Broder Daniel-barn som inte kunde närvara.
Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Det var aldrig meningen att jag skulle stå så långt fram, det var M. som drog iväg med mig mot slutet av Sigur Rós-spelningen. Jag hade ingen aning om att konserten skulle drabba mig. Jag skulle ju stå längst bak och vuxendansa med ett nostalgiskt leende.
Inte alls så, inte alls. Redan när människor började trängas, jag hade bondat med minst tre tjejer i min ålder kring vårt förflutna som pandor och min gymnasievän A. hade sms:at ett It’s the end of an era förstod jag lite av vad som skulle drabba mig.
Från inledande The Middle Class till avslutande akustiska No time for us var jag femton år igen. Alla de känslorna igen. Hopp och trängsel, dans och knuten näve sträckt mot himlen där molnen tornade upp sig alltmer. Skrik, galltjut och sång till texterna som jag nästan glömt men kunde utantill när de kom tillbaka mot mig. Oh misery is a place in me och I am a weak heart skrek jag och de andra 25-åringarna bredvid mig tillsammans med dagens pandakids och det var vackert, antingen fattar ni hur vackert det var eller så fattar ni inte. Jag tycker synd om er som inte fattar.

Henrik Berggren, som en gång var en ikon och frälsare men som numera mest är den asfulla snubben som brukar hänga på samma uteställen som jag, var återigen en frälsare. Han svepte med capen och kallade oss sina älskade barn. Det var inte pinsamt eller fånigt någonstans. Vi var alla hans barn. Jag sjöng med i simplaste texter om utanförskap och att hata sitt liv, om att ingenting är bra och snart är jag borta och jag tänkte på alla Henrik Berggrens barn. Vad händer med oss nu? Vad händer framförallt med alla nya generationer av missanpassade kids när de inte kan räcka fuck you till världen med stjärnor under ögonen och finna tröst i Broder Daniel?Just där insåg jag först Broder Daniels storhet och jag insåg hur mycket de behövs.
Tillsammans med alla de andra artisterna som uttrycker och gestaltar de missanpassades utanförskap. Henrik Berggrens barn behöver dem fortfarande.
Inte en enda gång under konserten började jag ironisera över faktumet att jag betedde mig som jag gjorde eller distansera mig från mig själv. Broder Daniels musik har aldrig varit ironisk eller distanserad. I deras musik har allting varit blodigt allvar och handlat om en skyddslös sårbarhet i halvfalska konstateranden om att ha ett svagt hjärta och om att hela livet ha väntat for something lasting.

Jag vet inte när jag började gråta.
Kanske var det när Henrik Berggren ställer sig och börjar sjunga på a capella-inledningen till Happy people never fantasize. You get so used to being sad, you never try to be glad.
Det kan ha varit då.
Eller så var det när Anders Göthberg nämndes. Hans ande som vilade över konserten, en vakande hand av gestaltning av allt det som Broder Daniel stod för fast samtidigt inte. Anders Göthberg gick ju vidare. Han stod inte ut. Han lämnade oss. Naturligtvis blir det extra starkt och framförallt i låtar som I’ll be gone.
Kanske var det när himlen öppnade sig och skyfallet kom. Naturligtvis skulle det börja ösregna över Broder Daniels sista spelning.
- Det är Anders Göthbergs tårar från himlen, sa någon. Det kan ha varit då som jag grät.
Jag vet i alla fall att när sistanumret No time for us spelades, grät jag redan. Inte storgråt, den kom efteråt, utan vuxna reserverade tårar av vördnad och storhet som rullade nerför kinderna. Jag vände mig om och såg på de andra 25-åringarna, lika rödögda som jag. Vi log mot varandra. Bredvid mig stod två pandatjejer i femtonårsåldern som såg exakt ut som jag gjorde för snart tio år sedan. De grät inte vuxenreserverat. Deras höga gråt överröstade stundtals Henrik Berggren och gitarren, deras små pandakroppar skakade och kajalen rann nerför kinderna. Jag kunde inte låta bli. Jag förvaltade ett arv. Jag la min arm om tjejen som stod närmast mig.
- Du, hur mår du?, undrade jag.
Hon såg inte på mig, såg ner i backen och fortsatte att gråta.
- Amen du fattar inte…du fattar inte alltså, fick jag tillslut ur henne.
Jag strök lätt med handen över hennes arm. Klart jag fattade.
Vi var många som fattade. Vi var många som delade minnen av eller nuvarande kollektivt utanförskap igår. Jag tycker så synd om er som aldrig fattade. Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

4 kommentarer:

Grovt Initiativ sa...

varför fanns där tvekan att skaffa biljett om det nu var så. jag fattar trots att jag missade. det känns ganska fint det också.

Marcus sa...

Vackert!

hiphopsyster sa...

Fan. Fan, fan, fan. Fan att jag missade och jag kommer nog aldrig att förlåta mig själv för att jag missade. Jag är så dålig på att läsa bloggar nuförtiden, men jag ska lusläsa din blogg nu.

Tack för att du skriver det här Elin. Jag undrar bara varför man måste lämna saker och ting. Jag har fortfarande den där lilla 14åringen i mig som satt på sitt rum och citerade och grät med i Kent, Manic Street Preachers, BD och Yvonne. Jag ironiserar henne jätteofta, och får väldigt väldigt dåligt samvete samtidigt. Jag vet liksom inte varför jag nu, 21 år gammal, måste verkar starkare eller mindre "emo". Jag har fortfarande känslor och jag vill inte låta bli att gråta, kräkas upp känslor eller verka tuffare än jag är, just för att jag är äldre, enbart för att normen (?) säger att jag bör bete mig nu. Jag är ju inte 14år och kentflikka_87 från ett iskallt ikealand längre...

Men hon finns ju i mig, och jag kan fortfarande flippa över samma saker som jag flippade och grät över då. Alltifrån mobilen som inte piper till att bästa vännen lämnar en i sticket för någon/något annat. Ja, jag vet inte, antingen är det jag som inte fattar när man ska lämna sitt gamla liv bakom sig, eller så är det alla vi som känner att när man kommit upp till en viss ålder (kanske passerat 20års gränsen) så måste man bete sig på ett visst sätt och inte vara så känslosam eller emo eller kentig..osv.

Faaaaaaan!!! Det är så jävla svårt för samtidigt som jag fortfarande är den där 14åringen så kramar jag om henne samtidigt och önskar att hon visste att det inte behövde göra så ont som jag tyckte och trodde att det gjorde. Men är det för att jag verkligen känner så, eller är det för att jag har blivit mer medveten om alla normer och hur man ska bete sig för att inte bli sedd som den där 21åringen som fortfarande inte har växt upp och lämnat över sin emo-mantel till andra 14åringar?

Åh suck. Jag skäms ju som fan när jag blir 14åringen igen, men jag vill inte, för hon var så himla känslosam och hörde och såg så många och accepterade randiga strumpor och tröjor och citerade kentlåtar på lunar. Nu skrattar jag mest och hånar, tillsammans med andra, men..jag vill inte, och jag får så dåligt samvete, för egentligen så kanske det bara är jag som stänger mitt lock och till sist går under av att jag inte fick uttrycka mig med hur jag känner och mår. Bla bla bla. Gud vad jag blottar mig nudåååå. Och jag är så trött så jag knappt ser vad jag skriver för det svider så i ögonen. Men ja, jag tror att du förstår lite vad jag menar Elin. Och du behöver inte svara, för jag skriver ju en halv roman :)

Men ELIN! Du är så jävla bra och det är så jäkla skönt när du skriver om sånt här, så jag vågar tänka så här och försöka komma fram till hur det egentligen ligger till. Om det är jag som inte växt upp, eller om det är förväntningar och normer eller bara.. ja, jag vet inte. Skitsamma, jag missade BD och det kan jag gråta stora BD-tårar för i smyg utan att skämmas. KRAM!!! SOM FAN!

/hiphop_BD_syster

elin sa...

grovt: ja det är fint att öht fatta. men jag är glad att jag köpte den dära biljetten tillslut.
marcus: tack!
hiphopsyster: fina fina du. tack för din halva, blottande roman. vräk ut dig love. kram som fan på dig med.