Någon timme efter att jag anlänt får jag skjuts till en närliggande by i brorsans gamla Volvo 240. Han frågar inte så mycket, vi säger ingenting. Tjafsar lite om färdväg och höjer volymen när fjärdespåret med The Shins spelas på blandskivan.
Mot motorvägens raksträcka bildas bakgrundskulisserna av sjön med högsträckta fjälltoppar som solen håller på att sänka sig bakom. Skyn är färgad i alla nyanser av rosa och röd och färgar av sig över sjövattnet.
Så lätt glömmer man bort landskapet man föddes och växte upp i. Fjällen och bergen, de milsvida skogarna och bistra kalhyggena. Nu när jag återvänder ser jag allting med ögon liknande en tysk turist. Som om vyerna aldrig existerade i min barndom utan återuppfinns varje gång jag återvänder. Hur tar man till ord som räcker till vid sådana syner?
– Fint, säger lillebror och pekar på sjökulissen.
- Jävligt fint, säger jag.
Sedan är vi tysta igen.
Det sista inlägget
14 timmar sedan
1 kommentar:
Varför behöver man säga mer egentligen. Tillfället kräver inte mer ord än så.
Kalla mig fördomsfull eller Norrlandsromantiker om du vill, men det är själva essensen, och det jag älskar, med Norrland.
Skicka en kommentar