Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.