Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

"En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad - blod/ Språk-värld (word-world)
"[---] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn't have to do with control but with attention [---]", skriver poeten Rae Armantrout i "Feminist Poetics and the Meaning of Clarity". Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: "kopp" - "Kopf"; "Achtung - Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!". Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet "one can't discover what one already knew" - med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas - Hur känns det inuti munnen att du talar?"
Ur talet "Det transversala språket/ Att förnimma världen"; hållet vid konferensen "Intersektionalitet - ett användbart begrepp inom genusforskningen" den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt "det transversala språket" undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer - som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta "sanning"? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. - i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet "det transversala språket" har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik - i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.