Scener ur ett avsked

1.
Man vet det i rörelserna och blickarna långt innan det har skett.
Man vet alltid. Men vi låtsas inte om. Så mycket har skett under en sommars frånvaro av varandra, då jag pendlat mellan att radera numret och tänka skitsamma och sluta ögonen vid maskinen vid tanken på hans kind mot min.
Det är nu det blir riktigt farligt. Så mycket farligare än då vi skiljdes åt.
Det är han. Den subkutana närvaron av honom i mig, hur skyddet minskar och avståndet inte längre finns.
Det är jag. Han ser mig. Nu sker alltså det som gör att jag alltid vill fly när det börjar brännas. Jag blottlägger mina egna brister i någon annans ögon och tvingas således att se dem själv.
Han är på väg någon annanstans. Jag är bara rädd.

2.
Man vet det så väl, det där rastlösa och förvirrade hos en människa som har ord på tungan som kommer att göra ont. När han går ensam till affären lämnar han mig med Håkan Hellström. Det är mitt eget fel det som hände med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna och tusen nålar av hårda händer över mitt hjärta för jag vet och det är mitt eget fel och när han återvänder ber jag honom stänga av, utan att förklara varför. För ännu några timmar till ska vi låtsas så vi ignorerar till ljudet av 2pac och Håkan Hellström är långt borta och krampen hinner nästan lättna.

3.
Den där tystnaden. Vi tar lite förvirrat på varandra. Som om vi inte längre vet hur vi ska förhålla oss till varandra. En klumpig hand på midjan är lättare än att öppna munnen.
- Vi måste prata.
Jag protesterar. Säg det du måste säga imorgon istället, om nästan ett dygn, för då lämnar jag stan. Jag orkar inte stanna här när allting går sönder, jag kommer bara att vilja gå då så snälla säg ingenting nu.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Jag borde aldrig ha åkt hit.

4.
Han säger det, jag vet det.

5.
I badrummet.
- Nu gråter du inte, säger spegelbilden, för fan du gråter inte inför andra människor och du har redan visat dig så skör och sårbar och du gör inte sådant. Mänskligheten är till för att fly ifrån. Visa dig inte mer mänsklig inför honom. Du kommer att döma dig själv så hårt efteråt om du gör det.
Jag förväntar mig en knapp som man kan trycka på för att aktivera säkerhetssköldarna. Som om jag vore någon jävla science fiction-maskin.

6.
- Vi borde inte, säger han.
- Vad spelar det för roll?, säger jag och kysser honom.
Jag vet att jag för en kort sekund ser honom i ögonen. Jag som alltid brukar blunda för att undvika närheten. Nu möts våra ögon. Jag är redan skyddslös och blottad.
Sedan börjar jag att gråta.

7.
- Jag vet inte längre varför jag gråter. Det är inte över dig och över oss längre, det är över allting. Det här jävla skitlivet. Du blev en projektion över min egen tomhet den här sommaren. Jag har flytt mig själv, flytt till din bekräftelse för att slippa mig själv. Som om du var en belöning för min egen strävan. Men livet fungerar ju inte så. Det finns ingen logik.
- Det är ett orättvist jävla skitliv. Vi förtjänade ju faktiskt varandra.

8.
Jag kan inte vara arg. Jag som alltid blir arg. Jag blir svartaste lakrits och varje uppbrott och svek blir ännu en börda i den där frätande bitterheten och i helvete heller att jag ens gråter över någon, när man istället kan lyssna på Play on playa och kedjeröka.
Men hans kind stryker jag över och när han andas tungt mot mitt nyckelben viskar jag att det är okej, du är en fin människa och man gör så gott man kan i det här ologiska jävla skitlivet.

9.
Tätt, tätt intill varandra. Tidigt på morgonen, ingen sover. Tätt, tätt intill varandra när vi viskar och pratar om allt. Om rädslorna, livet, känslorna. Det finns inget skydd längre, allt är försent.
- Har jag varit bra mot dig?, undrar jag.
- Alltid, Elin.
Jag kysser i hans nacke. Jag är storskeden, han är lillskeden nu.

10.
Han sover och jag ligger vaken. Somnar till i någon kvart. Drömmer mardrömmar och knuffar bort hans arm i sömnen. Vaknar av att jag gråter.

11.
Han gör frukost. Jag äter inte. Han ser på mig. Jag blundar.

12.
- Jag kan inte tänka klart längre. Det känns som om jag har feber. Det bara snurrar. Allt är bara känslor.
- Jag vet vännen. Men det är såhär man vet att man lever på riktigt.

13.
Jag hittar hans fula gamla mössa med Modo Hockey-logga på. Drar ner den över huvudet. Det är mössan som gör att scenen vrids från sorglig till absurd. Bara en liten vinkelförändring.
Jahaja. Här sitter jag, Elin, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen.
Vi skrattar båda två, äntligen skrattar vi.

14.
Han håller om mig. Det är de sista timmarna tillsammans. Jag kysser hans knogar och säger att han har väldigt vackra händer.
- Du är väldigt vacker Elin, säger han och det är de där saknade andetagen i min nacke, jag känner hur huden fuktas och vet att det är sista gången, nu är allting över.