Det är måndagen den första september 2008 och i Sverige har alla människor gått till arbeten och till skolan och alla sina sammanhang och min kalender är tom.
Jag skulle behöva boka in några möten, skriva några sidor, arbeta med forskningsprojektet och åtminstone packa upp min väska, men här sitter jag istället och gör upp med Gud.
Andra människor går till jobbet, jag gör upp med Gud. Det är också ett heltidsarbete, minst skrivet.
För jag minns alla de dagarna i församlingsgården och sockenstugan, de mornarna och kvällarna då jag var väldigt rädd för livet och döden och hur jag knöt mina händer och bad, jag minns den tron jag hade för det är den som lever kvar i min ryggrad.
En rättfärdig Gud, som aldrig lämnar någonting åt slumpen. Ske Guds vilja såsom i himmelen, så och på jorden och på jorden skedde det som han utvalt. Ett kristet karma och ett belöningssystem där varje ont fördrevs med gott, för eller senare alltid gott. Nietzsches metafor om berget som måste klättras uppför i en strävan för att nå lyckan, ompaketerat i en kristen diktonomi.
Sådan har min Gud varit. Min Gud har varit den där som de pratar om i Sound of Music, den Guden som öppnar ett fönster någonstans när dörren har stängts.
Så sitter jag den första september 2008 när alla andra har gått till sina arbeten, skolor och sammanhang och undrar var de där jävla skitfönstrena tog vägen.
Jag har hört det på mig, ofta. Hur jag talar om det där belöningssystemet. Efter regn kommer solsken och det finns en mening i allt.
- Ja, nu förtjänar jag ju faktiskt att få den där doktorandtjänsten, nu ska jag ha den, sa jag efter att den senaste pojkvännen gjort slut, strax innan jag däckade av Southern Comfort i en annan expojkväns säng och kräktes till ljudet av Bruce Springsteen.
Som om man får en doktorandtjänst för att man haft en fyra månader lång relation som avslutats.
- Ja men nu har jag arbetat så hårt den här våren att jag tillslut kraschade, sådär som jag alltid gör, så nu förtjänar jag att få en massa jobb och credd tillbaka, sa jag i april.
Som om det finns något belöningssystem för oss som inte förstått att vi inte behöver driva oss till bristningen för att vara existensberättigade.
Så sitter jag på en långfärdsbuss på en parkeringsplats utanför korvmojjen i Hoting och går sönder av förvirring och ovetskap om vad jag håller på med i mitt liv. Jag knäpper mina händer.
- Gud, om du nu sätter mig i situationer som att gråta offentligt på en långfärdsbuss på en parkeringsplats i Hoting tycker jag att du kan ge mig något tillbaka nu, tänker jag.
Det finns inget automatiskt plåster på såren för oss som av någon outgrundlig anledning har gråtit på en parkeringsplats i Hoting. Kanske får vi passera i snabb-gaten till pärleporten, men det tillhör ju döden och den vet jag ingenting om.
Jag gör upp med Gud för att jag inser att jag har haft fel. I ryggraden sitter en analytisk människa som vägrar se slumpen, försöker hitta sammanhang och meningar. Som strävar efter belöningar i detta arma jordeliv och som tror att lyckan kommer till den som kämpar tillräckligt hårt.
Men någon mening finns inte och somliga är lyckligare än andra och vissa kanske aldrig blir lyckliga överhuvudtaget. Allting är en räcka slumpmässiga, kaosartade händelser av orättvisa, lidande, lycka och förtröstan. Jag och Gud måste göra upp nu. Det är ett heltidsjobb bara det.
Det sista inlägget
9 timmar sedan
3 kommentarer:
på något vis tror jag att du har fel. någon mening kanske finns, även om vi inte ser den. det kan KÄNNAS som att inget är rätt, inget stämmer, men meningen kanske finns där bakom någonstans. jag är inte det minsta religiös och jag kan ändå tycka att det är när man ger upp, när man slutar leta efter orsaken bakom allt som är både fel och rätt, som man inser att det är just det som är orsaken till allt det svarta. att man letar för mycket?
sen håller jag med om allt annat, att det borde finnas ett belöningssystem bakom alla motgångar, att det skulle gå runt, att livet skulle vara lika mörkt som ljust. så känn dig inte ifrågasatt, jag mest funderar.
åh jo, visst är det så. "Av Gud kommer nåden", inte nödvändigtvis för att du gjort något utan för att du är du.
Gärningarna i sig spelar kanske inte så stor roll (otäckt jag vet) men livet är ju inte rättvist eller "ger en saker för att mn sliter" bara så där... Fast jag torr att du "får" det du vill i sinom tid - även om du kanske inte ser det just nu.
Och jag håller tummarna för doktorandplatsen.
själv tycker jag att jag är värd såväl ett jobb som familj snart med tanke på vad jag gått igenom. JAg får väl hålla kvar vid tanken att om jag verkligen vill coh verkligen försöker borde livet blir som jag nästan vill.... ;)
(och jag funderar ibland på om jag inte hade blivit lyckligare utan min doktorstitel. det var lite antiklimaktiskt.)
c: jag känner mig inte ifrågasatt. det finns inga rätta svar, bara subjektiva tankar. om allt i mitt tycke, om sådana här frågor i synnerhet. tack för dina tankar.
åsa: ja, jag försöker också hålla kvar vid den tanken. tack.
Skicka en kommentar