Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?