22 september 2008

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

"Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?", undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat - gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

17 kommentarer:

Anonym sa...

word up.

Jeanette sa...

Så sant!

Znai sa...

Word indeed. Men det gäller väl inte bara mammor. Jag tycker vi alla ska sluta snacka vikt över huvud taget. Sluta inte vara nöjda med oss själva, sluta vara så jävla smala, sluta acceptera och svälja allt. Aldrig har jag så mycket kroppskomplex som på feministhappenings ihop med mina skitsmala genusvetarkompisar som på olika sätt uttrycker att DET ÄR INTE OKEJ ATT VARA TJOCK. Och jag VET att jag har läst nåt om lyckan i att komma i sina skinny jeans igen på den här bloggen ;) Vi måste alla sluta säga sånt!

Basilika sa...

Det har ar sa himla sant! Dessutom paverkar det hela familjen. Minns att min egen mamma inte kunde forsta varfor min da sexarige (super spinkige) lillebror vagrade ata vissa saker "for han inte ville bli tjock"...

Sjalv berommer eller kommenterar jag aldrig, aldrig vanner som gatt ned i vikt darfor att de flesta ganger som jag sjalv har gatt ned markbart i vikt sa har det varit perioder da jag matt riktigt kasst...

maria sa...

du är så sann och så bra och ja, det är dags att skifta fokus, det var dags att göra det för längesen, men frågan är vem som vågar? vågar försöka förändra ideal, glömma nojor och fokusera på väsentligheter.

linda sa...

ja fy fasen. jag har skiftat viktklassen fram och tillbaks de senaste åren och fy fasen vad mycket uppskattning man får av släkt och vänner när man bantat ner sig. irriterar mig. vad betyder det? att när jag inte är smal så tycker de jag är sämre då eller?

chall sa...

Det är den där gamla vanliga visan "det är mer självkontroll - aka Luterskt* - att inte vara överviktig". *eftersom vi alla missat att Luther var en rätt glad man som inte nödvändigvis predikade asketliv...

Jag förstår inte varför man inte kan försöka fokusera på att man är mysigt, roligt och att samma sak gäller motion. Att allting är bra i lagoma mängder. De gånger jag mått som bäst är när jag inte känt mig dålig när jag ska äta eller måste jogga. DÅ är enda gångerna som jag fått en bra kropp och mått fint i huvudet.

Man behöver ju inte vara särdeles smart för att inse att det inte har hänt så många gånger.....

Helena sa...

Superbra skrivet!

Själv har jag tydliga minnen av att jag tyckte jag var tjock när jag var sju år. I 20 år har jag varit övertygad om att det varit så, trots att min vikt aldrig varit över det "normala". Som 28-åring och med max en vecka kvar tills jag blir mamma första gången, har jag äntligen börjat närma mig en acceptans av hur jag ser ut. Och jag ska göra ALLT för att inte föra mina gamla tankar vidare till mitt barn, vilket förresten min sambo kommer hjälpa mig med för det var han som tipsade mig om detta inlägg. TACK för inspiration! (...eller avskräckning..)

Anonym sa...

Men!! Jag kan inte släppa dina 25:or!! SRY! Du är tyvärr inte trovärdig i min bok i det här ämnet... Hade du varit nöjd att slinka i ett par 28:or, ok, men 25 är en 12årings storlek, iofs kanske du är väldigt kort, vad vet jag, men det skär sig, tyvärr... Annars är det sant det du skriver.

M sa...

Å andra sidan är det väl ett hyfsat stort problem med mammor som lär sina barn att det är helt ok att äta vad som helst i vilka mängder som helst.

Det viktigaste tycker jag är att en förälder lär sitt barn att hennes värde inte är beroende av hennes kropp. Men vad är det för fel med att påpeka att om man unnar sig något väldigt kaloririkt så kan det vara lämpligt att inte hoppa över joggingturen? Av hälsomässiga skäl.

/M

anakonda sa...

jag kan hålla med vissa kommentarer om att du är paradoxen personifierad, vilket bevisar hur svårt det kan vara. på många sätt var min mamma den som förmedlade att jag och hon dög precis som vi var, något jag idag är mycket tacksam över.

christina sa...

man kan ha ätstörningar och resonera kring dem för det, inga probs. obs obs, hoppar ej på elin och påstår hon har ätstörningar!

tyvärr tror jag morsor generellt får ta så mycket mer stryk för hur barnen blir än vad farsor får. om ungarna har problem med psyket är det mammans fel liksom, men mammor lever också i det samhälle som glorifierar smalhet och bantning. min mamma sa aldrig ett knyst om bantning och jag har aldrig sett henne låta bli bullarna till kaffet, men jag lyckades bli anorektiker ändå. ofta tror jag ätstörningar av olika slag stammar från andra missnöjen än bara vikten. det är på nåt sätt symptom på sjuka krav generellt.

tack för ännu en grym text elin!

pangea sa...

Fruktansvärt bra. Varje ord kunde varit mitt eget. Det är så jävla jävla sorgligt och med all säkerhet alltför vanligt. Hu.

Anonym sa...

Jag önskar min mamma hade bantat nån gång... Växte upp på 70-talet glad o nöjd. I 10-årsåldern fick jag elaka kommentarer om min tjocka mamma. Skämdes så och sa naturligtvis ingenting till henne. Men oj vad det gjorde ont. Min dotter ska aldrig behöva uppleva något liknande. Går att leva hälsosamt utan att bli manisk!

Elin sa...

ano och jeanette: tack!
znai: jag håller fullständigt med dig. det är helt otroligt att det får förekomma så mycket normativt kring kropp även i feministkretsar där tjock = dåligt. jag tycker också att det är ännu svårare i feministiska kretsar eftersom det här med mat och bantning generellt ses som en lite "fulare" feministisk fråga att ta upp. den är inte lika fin som intersektionalitet, liksom. helt rätt påpekat angående jeansen, jag kommer att ta upp det i nästa blogginlägg.
basilia: good for you! jag borde också bli bättre på att tänka på det där. intressant med din lillebror, jag känner dessutom igen det.
maria: det undrar jag också. det känns som det bara blir svårare också iom hela hälsodiskursen som genomsyrar samhället. den i sig är ju inte av ondo, men det finns så mycket normativt och skuldbeläggande kring det. jag återkommer i ämnet :=)
linda: jaa, jag vet precis vad du menar.
chall: javisst, samma gamla luthervisa som ligger kvar i det här samhällets ryggrad. försakan och självkontroll.
helena: men så fint! åh, jag började nästan gråta av den här kommentaren. lycka till med bebisen och hoppas att både du och barnet och mannen får fina relationer till kroppen.
ano: jag kommer att återkomma till det här med 25:orna. helt galet att så många snappat upp dem. FYI kommer jag inte i dem. jag är fullständigt nöjd om jag kommer i ett par 28:or. det gör jag inte. jag är en paradox. jag ska skriva om det. tråkigt om jag förlorar trovärdighet.
m: jag tror jag kommenterat det här i uppföljande inlägg. jag tycker def. inte att man ska kommentera i stil med att man ska ut och jogga efter det där onyttiga. det behövs inte kommenteras i ord. det blir skuldbeläggande. håller med om att det viktigaste en förälder kan lära är barnets värde, oberoende kroppen. bra skrivet.
anakonda: jo, jag är paradoxal. återkommer som sagt.
christina: ABSOLUT handlar ätstörningar om så mycket mer än bara viktnoja. det finns så oerhört mycket komplexitet bakom anorexia och jag blir väldigt irriterad när folk påtalar att det bara skulle handla om kroppsideal. det tyder på en oförståelse inför sjukdomens komplexitet. ätstörningar är uttryck för en inre obalans, självklart kan man utveckla ätstörningar oavsett om ens mamma bantat eller ej. bara för att man levt med en bantarmamma behöver man inte få ätstörningar. men det finns ju så många varierande grader också. det är många samverkande faktorer.
pangea: tack. tråkigt, men fint att du känner igen dig.
ano. intressant. jag tror inte att en överviktig mamma som inte bryr sig är bra för barnet heller. det blir ju också en förebild åt fel håll. håller helt med dig om att det går att leva hälsosamt utan att bli manisk. man behöver inte ens använda ordet bantning.

anydaynow sa...

håller med znai. efter att själv ha lidit av ätstörningar under flera år har jag, nu i efterhand, insett hur extremt mycket detta ämne faktiskt diskuteras vänner emellan.

det är de ständiga små kommentarerna när man är ute & äter middag, provar kläder etc. kommentarer som säkerligen funnits där hela tiden men som jag inte snappade upp tidigare då detta inte var ett problem i mitt liv.

tycker att det är sorgligt, och önskar att folk kunde förstå att det nästan alltid finns någon i deras närhet som mår ytterst dåligt när dessa samtalsämnen kommer på tal.

ang. vad linda skrev, så är det helt galet hur mycket positiva kommentarer jag fick när jag var som sjukast, vilket enbart hade en triggande effekt. värt en tanke.

elin sa...

anydaynow: jag håller fullständigt med dig. de där små kommentarerna. i fikarummet, kompishänget osv.
jag blev triggad till en viss gräns. sen började folk påtala att jag såg sjuk ut, att det inte var snyggt att vara så smal, att jag förlorat mina kvinnliga former osv.
vilket säger en hel del om normaliseringsprocessen gällande kroppar. man ska vara smal och blir uppmuntrad till att gå ner i vikt, men är man för smal och går över gränsen för vad som anses som normalt straffas man för det också.