28 september 2008

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta "vara jobbiga" och "gnälla".

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

18 kommentarer:

Andreas Ekström sa...

I min första bok "Ordlekar", utgiven av mig själv (och bara tillgänglig via distributören mig själv), skrev jag en text om min egen kroppsvantrivsel. Jag vet inte om det räknas, men här är den i alla fall, och jag låter bli att ändra något i den, även om jag hemskt gärna vill nu när jag ser den igen.

***

FEL PÅ MIN KROPP

Jag tycker att jag är för luden. Jag tycker att jag är fyra-fem centimeter för lång. Jag tycker att min näsa kunde vara rakare och starkare. Jag tycker att min hållning är dålig. Och så tycker jag framför allt illa om mina höfter, mina love handles, mina sips. (Det är Volvos benämning för sidokrockskydd, Side Impact Protection System.)

Utan att på något sätt vara överviktig har jag små fylliga fettlager på varje sida kroppen. De blir kalla fort. Det är som om blodcirkulationen är sämre i dem, som om de var halvdöda i sitt kalla fett. Jag tycker verkligen inte om att ha dem, och de är en utan kirurgi ovillkorlig del av mig. När jag i en kombination av Crohns sjukdom och en matförgiftning som fjortonåring snabbt tappade i vikt var blott ett konstant: mina sips.

Varför är jag byggd så? Jag vet inte. Jag har aldrig riktigt gjort upp med min fåfänga på så vis att jag inte riktigt känner den. Hur fåfäng är jag, och på vilka sätt? Jag vet inte. Men jag går inte omkring med jeans och bar överkropp när jag grejar med något i trädgården. Det kanske har att göra med att jag aldrig grejar med något i trädgården, men i alla fall: jag vill inte visa mig så.

Jag var ett älskat barn, känner mig bekräftad, sedd och uppskattad – men vill ändå inte visa mig i jeans och bar överkropp. Det har kanske, då, inte med några underliggande orsaker att göra, som man så ofta tror om just sådana val. Det kanske bara handlar om estetik. Mina egna estetiska preferenser.

Jag märker att jag inte ens tror på det själv.

Men jakten på det svaret, och alla andra svar, fortgår!

Znai sa...

Jag tycker inte att endast perfekta/sunda/friska (vad nu det är) personer ska uttala sig i debatten, dom finns ju inte ens lixx.
Min poäng var att jag inte tycker att vissa bär ansvaret och andra inte. Spelar roll om man är offentlig person eller mamma eller nåt helt annat, vi måste alla jobba emot det här. Inte bara i våra bloggar, utan i vårt dagliga liv. Precis som du skrev: säg inte att ni inte borde äta bullen om ni vill äta den, älta inte med era kompisar hur tjocka ni är, signalera inte hela tiden till andra hur rädda ni är att bli tjocka eftersom det tydligen är det värsta som kan hända. Snacka om nåt annat. Tänk på annat. Gör litet motstånd för helvete.
Ätstörningar har vi allihopa typ, även om de flesta inte syns. Bra att du tar upp det.

Jonathan sa...

Men vad ärne för FEL på folk? Orkar inte ens läsa hela blogginlääget. Började skriva utifrån stenkastning men klickade på din länk och såg att du redan hade gjort det. Tur, det vore jobbigt om allt jag sa var sånt du redan hade sagt.

Jag tycker att man är inkompetent som människa om man inte kan skija mellan handling och tanke, mellan teori och praktik. Människor är ju i grunden imperfekta, om jag ska säga det på religiöst sätt. Det finns inga slutna system, om jag ska säga det på ett ekonomiskt. Jag tror att det är omöjligt att handla som man tänker. Och att alla som tror att det är möjligt är skenheliga.

Och sen är det ju det där med inifrån-perspektivet. Det känns ju som ett cepe-somptym på att vi delat in oss i för många grupper. Bara invandrare får prata om integration, bara tjockisar får prata om viktproblem. Jag trodde att tre årtusenden av vetenskap, litteratur och nåt sekel journalism skulle sträva mot motsatsen. Uppenbarligen inte.

Johanna sa...

Elin, det du säger är så otroligt viktigt och bra. Tack för att du finns, argumenterar och diskuterar. Det hjälper och värmer mig. Verkligen.

Anonym sa...

Så jävla bra.

jojo sa...

ja heja. orkade inte ens läsa allt. men känner: bra att du argumenterar. ändrar ibland, men håller fast linje när det behövs och folk missförstår eller tycker annorlunda. heja.

Viktat sa...

Klokt, insiktsfullt och framförallt: viktigt! Hoppas du alltid kommer orka fortsätta höras.

elin sa...

andreas: TACK för ditt bidrag!

znai: jag håller med dig om att alla har ett ansvar och att vi måste tänka efter osv. men frågan är hur man gör motståndet? vardagsgnäll över kalorier och fett osv. är någonting vi alla borde tänka på. men samtidigt har vi väl ett behov av att prata med varandra om våra viktnojor och vräka ut det också? om man gör det i en reflekterande kontext och diskuterar det vidare så att det inte bara blir "nä den där bullen borde jag ju inte ha ätit".
jag kan känna att viktnojandet och matnojandet som jag ju fortfarande lider väldigt mycket av nästan blir större när jag försöker dölja det. en av de skönaste tillfällena var en gång för inte så längesen då jag faktiskt vågade uttala "nu har jag ätit mat och känner mig fet". att jag vågade uttala det och erkänna det för andra och inte bara låta känslan gro. om det finns människor där som kan fånga upp det kan det bli ett bra samtal. motståndet kan ju samtidigt inte ske genom att man tystar ner nojandet. det handlar om hur man pratar om det, som sagt.

jonathan: ja, nästa gång kommer jag for real stämma dig på ditt kulturella kapital. all inspiration utgår å andra sidan ifrån själen och Elin Grelsson, så det är inte så konstigt att det sker. handling/tanke, teori/praktik iofs, men kan förstå mina kritiker då jag ju faktiskt uttrycker även handlingen i skriftliga tankar. om du förstår vad jag menar. man måste ju ändå försöka att följa sina ideal. men det är äckligt med folk som faktiskt tror att de till fullo gör det.

johanna: tack för din kommentar. den värmer också.

ano: samma till dig!

jojo: vad glad jag blir. det är exakt det som du beskriver som jag eftersträvar. och ang. blogginläggets längd har jag full förståelse för de som inte orkar läsa hela. det gick bara inte att korta ner det här inlägget, trots att jag såg vilket mastodontinlägg det blev.

viktat: tack! det hoppas och tror jag att jag kommer att göra.

LSM sa...

Otroligt starkt och moget av dig att möta (vad som åtminstone ryckt ur sitt sammanhang känns som) kritiskt ifrågasättande av din person & dina djupt personliga erfarenheter med lugna och sakliga svar.

Znai sa...

Hmm. Jo, det har du rätt i, det är klart att man måste få prata om saker, även om vikt, om man mår bättre av det än av att hålla det för sig själv.
Men precis som du pratar utifrån din erfarenhet, så pratar jag utifrån min. Jag känner att ju mer jag nojar, och ju mer andra nojar, desto mer fixerad blir jag och desto sämre mår jag. Desto mer övertygad blir jag om att det ÄR viktigt med vikten och att jag BORDE må dåligt över att jag inte är pinnsmal.
Och att säga "Nu har jag ätit och känner mig fet" är inte samma sak som att säga att man ÄR tjock och MÅSTE gå ner i vikt eller vad det nu är. Man kan prata om det på olika sätt.
Vad jag vill ha är kanske mest en önskan hos folk att komma bort från det här. Att folk i alla fall ska VILJA acceptera våra kroppar som dom är, och kanske våga riskera att tappa litet i status för att komma dit.
Men om jag förstår dig rätt så är det väl det du också vill.

elin sa...

LSM: tack, vad fint skrivet.
znai: ja, jag tror att vi vill samma saker. och jag förstår ditt perspektiv också, absolut. hela den här vidriga nojtävlingen är bara destruktiv. det handlar helt klart om hur man pratar om det.

Agnes sa...

väldigt väldigt bra skrivet. det är viktigt att vi tillåter oss själva och varandra att vara inkonsekventa, att säga en sak och göra en annan, att ändra oss. massa pepp till dej som bemöter personangreppen på ett sånt ärligt och och genomtänkt sätt. du för debatt på en nivå långt över det mesta som kan läsas i de flesta medier.

chall sa...

hm, det är väl det där med "självkontroll" och i grunden att vi alla har "rätt" att tycka saker om alla andra.

Den feta/överviktiga flickan "är det synd om" och "här kan du få lite tips om hur man gör. Det är inte så svårt om du bara inte trycker i dig mat hela tiden". Den smala flickan är det "men lilla du, du måste äta - här har du fettdrypande saker och allvarligt talat så svårt är det väl inte att äta?"

Om man snarare fokuserade på att vi alla ska må bra- i kropp och själ - tror jag vi skulle ha såväl färre feta som undernärda smalisar.

men så tror ju jag att folk som mår bra i huvudet och trivs med sitt liv inte över- eller underäter....

Bra inlägg som du skrev så andra får veta hur du tänker. Vissa av oss har ju redan förstått men läser man som Fan läser Bibeln så... ;)

Elin sa...

agnes: tack, vad glad jag blir! och stolt över att ni verkar tycka att jag bemötte kritiken bra och moget.

chall: nej, jag håller med dig. istället för att "ryck upp dig, ut i joggingspåret med dig" borde hälsa handla så jävla mycket mer om inre hälsa. mer psykologer, mindre friskvårdskonsulenter.

Grovt Initiativ sa...

det är ju PRECIS de som är underviktiga eller whatever som ska prata om problemet eftersom det är där man ser att det handlar om så mycket mer än på allvar övervikt och hälsa. i-d-e-a-l. inte bara faktiska utan även inbillade.

elin sa...

grovt: ja, jag håller med dig.

Kaia sa...

har inget att säga mer än LOVES.

elin sa...

det räcker så bra, kaia.