Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).