5 september 2008

Och det här är verkligen fel plats

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

16 kommentarer:

sara sa...

Du är modig Elin!

Agnes sa...

uppbrott är bra och läskiga. jag har också precis lämnat/flytt göteborg, denna underbara stad som är alldeles för trång och kvävande ibland. förhoppningsvis går det att återvända i en framtid när mönstren har bleknat. bara att instämma, du är modig!

Erik sa...

mer modigt att våga ge upp än att våga fortsätta. efter jag gav upp senaste gången och flyttade blev saker mycket bättre, och det ur någonting som jag trodde att jag var klar med.

asa sa...

Lycka till! Det kan ju vara underbart med en paus - om man nu kan fa mojlighet till det.

Sjalv stannar jag har i USA. Har hittat en man, har ett jobb ett par mander till och sen far jag se.... kanns inte sa lite otackt. men sa ar val livet?!

jojo sa...

åh, det värker lite inuti bara för att jag känner igen mig så väl i det du säger om göteborg. jag har funderat att flytta tillbaka till huvudstaden flera gånger, kanske kanske, snart...fast jag vet inte. du är i alla fall jättemodig, såklart. och stark. heja!

elin sa...

sara: tack!
agnes: trång och kvävande. you said it.
erik: jo jag börjar förstå det också. att det finns ett mod i att ge upp också.
åsa: sådant är livet ja. lycka till!
jojo: tack gulle! vad är det med göteborg, sveriges näst största stad, som gör att man känner sig så kvävd?

jojo sa...

herregud, jag vet verkligen inte! jag skulle också vilja känna mig sådär orädd och rofylld, känns mest som att hela insidan är kaos just nu (och utsidan). jobbigt.

frida sa...

om jag hade varit kvar där jag var för ett och ett halvt år sedan hade jag nog flyttat från göteborg nu. det här inlägget hade fått mig att inse och att våga.
kan inte annat än att instämma med dom andra. du är modig!

linda sa...

så vackert skrivet, elin.
vilken smärta och vilken hoppfullhet på samma gång.
lycka till nu.

Julia sa...

Det där med modet att ge upp är viktigt. Att nöta på tills man går sönder är inte nödvändigtvis starkt.

Lycka till.

elin sa...

jojo: hoppas att du mår bättre snart. och sådär orädd och lugn känner jag mig ju def. inte hela tiden. den här helgen har det pendlat like mad shit hela tiden och mest mår jag ganska kasst.
frida, linda, julia: tack, vad fina ni är!

Den där Jenny sa...

Att göra slut med en stad är ibland svårare än att göra det med människor. Fast städer förlåter en oftare om man kommer tillbaka.

elin sa...

den där jenny: jo exakt så. göteborg finns kvar på ett annat sätt. det blir lättare ett lyckligt uppbrott tänker jag.

Fröken Lisa sa...

Elin, vännen, det kommer bli bra. Östersund eller vad du bestämmer dig för; det kommer bli toppen för du är toppen. Min dementa mormor brukar säga såhär när vi går till vårdcentralen tillsammans och hon ska ta sina prover:

"Kom det som ska komma,
ske det som ska ske,
så pratar vi om skiten efteråt."

När tiden har lugnat ner sig så ska du se att det blir riktigt bra det här med. Annars får du skriva om skiten sedan, som mormor skulle ha sagt!

Elin sa...

tack fina du och din fina mormor.

Panso sa...

illa, kommentar 16 blir jag, när jag borde varit först med att ropa till dig och göteborg, att oj! hjälp! vad ni kommer sakna varandra! göteborg var staden som naglade fast mig i marken och byggde murar kring mitt liv och mina drömmar. sen inser man efter uppbrott och flytt att det, såklart har mindre med staden att göra och mer med ens egna banor och mönster i den att göra, som du skrev. ändå är det lönt att byta stad för att vandra andra gator upp och ner, ibland är taket högre där, ibland får man större plats för sina vingar någon annan stans. så var det iaf för mig.

modigt som så många sagt före mig!