They can't seem to handle you, Lila

I väntan på möjligheter att se säsong 3 av Dexter ser jag om andrasäsongen, nu när den sänds på TV 6, för tredje gången. För att det är den sortens serie som man kan se om tre gånger, även om man – vid det här laget – kan intrigen.
Mest av allt ser jag återigen om säsong 2 på grund av Lila. Så mycket som jag älskar Lila Tournay har jag inte älskat en karaktär sedan Brenda i Beverly Hills 90210 och så mycket som jag identifierar mig med Lila och lägger in i hennes karaktär har jag aldrig gjort förut.

Lila är ju Konstnärskvinnan. På riktigt. Hon är den överintelligenta och kreativa kvinnan som handlar på impulser och samtidigt bär på mer integritet och djup än vad man kan förstå. Hon är oerhört självständig och är dessutom den kvinnliga karaktär som är mest sexuell på egna villkor. Hon är komplex och nyckfull och mest av allt är hon kvinnan som möter Dexter som jämlike.
När Lila kommer in i handlingen är hon inte bara Dexters jämlike. Hon är honom överordnad, hon är hans guide.
– I know who you are, säger hon med sin engelska accent på det café där hon slår sig ner mittemot Dexter utan att be om lov. Hon är hans avspegling, den människa i vars ögon han inte kan dölja mörkret. Hon är både den guide som han slåss emot, men inte kan leva utan, och hans jämlika partner in svärtans crime.
Det är här uppenbart att det inte är Lila som behöver Dexter, fuck no. Hon lever sitt eget självständiga liv och guidar honom bara. Det är Dexter som behöver henne, som förleds bort från den trygga och helylle kärleken hos Rita, för att han inte kan motstå det samförstånd och den spänning som Lila innebär. Han behöver hennes vägledning och Lila finns där för honom. Med sin engelska accent, sin konst, sin aktiva sexualitet, labilitet och alla hemligheter och jag fucking avgudar hennes fullständigt självklara men oförklarliga uppenbarelse på samma sätt som jag tror att Dexter leds till henne i början.

Men vad händer sen? Sen är alltid det sedan då jag vill gå in och begå strypmord på någon av manusförfattarna för hur Lilas utveckling fortlöper.
Dexter väljer bort Lila och återvänder till Rita. Trygga, girl next door-Rita. Kvinnan som han inte behöver, men som behöver honom. Småbarnsmorsan med konstant tårfyllda och rädda ögon som behöver någon som tar hand om henne och barnen, misshandelsoffret som är nödsatt och hjälplös. Rita som tecknar det icke-komplexa, klassiska porträttet av en kvinna. Kärleksfull, behövande, omhändertagande, oskuldsfull och sårbar.

Jo, jag förstår också att Rita och Lila representerar mer än två kvinnoroller i det här fallet. Dexter väljer Rita som symbol för att han väljer att fortsätta leva det yttre livet, det goda och normala livet. När han avvisar Lila, avvisar han också hotet om en konfrontation med sitt inre mörker. Han behöver det goda och trygga för att kunna kontrollera monstret inom sig, Lila blir för farlig då hon har förmågan att se det svarta inom honom.
Detta förändrar inte faktumet att det är en rejält sunksexistisk gestaltning av Det goda och Det onda som representeras i de två kvinnorollerna. Hur ett manus som annars erhåller några av de mest intelligenta, mångbottnade och komplexa intrigerna och personporträtten jag sett, kan ställa upp ett sådant klassisk hora/madonna-sceneri är så förbannat beklagligt.
Den självständiga, komplexa, sexuella och jämlika kvinnan är hon som måste avvisas, till förmån för den genomgoda, oskuldsfulla modern. Lila är den svarthåriga och utmanande klädda, Rita är den blonda hästsvansen och helylleklädseln. Tillsammans utgör de binära poler av två kvinnoroller som här, ytterst sett, blir binära poler av ont och gott.

Det som sedan händer med Lila är ännu mer beklagligt. När Dexter väljer Rita blir Lila desperat och behövande. Helt plötsligt ska vi anse det trovärdigt att den kvinna som, fram tills alldeles nyss, var fullständigt medveten om sitt eget mörker och helt självständig i sin roll, nu ska vara desperat efter Dexters kärlek för att kunna leva. Lila förvandlas från den spännande och komplexa karaktär som hon en gång varit till att bara bli the average psychobrud, om än lite smartare och mer manipulativ än vad de brukar vara. Hon representerar nu enbart det hotande mörkret och är den som sticker in små käppar i hjulet i Dexters försök att dölja det mörka.
Som hennes motpol framträder nu även Deborah, Dexters syster. Också hon den goda kvinnan, offret för en mördare men själv genomgod och icke-komplex. Deborah försöker deportera henne från landet, hålla henne borta från det goda och trygga som Lila försöker förgöra.

Lila, baby. Du är min starkaste symbol, min soulmate och min hjältinna. Du besitter alla de egenskaperna som fortfarande både lockar och hotar. Du är den sexuellt aktiva horan som man knullar. Du är den rasande kvinnan med tillgång till hela känsloregistret, även de egenskaper som anses opassande. Du är den farliga kvinnan som man förleds av. Du är – ytterst sett - hotet om den jämlika och stundtals överordnade kvinnan med komplexitet och intelligens.
Dexter måste avvisa dig till förmån för den trygga, icke-komplexa och behövande girlnextdoor-morsan med blond hästsvans. Det är så världen fortfarande ser ut, love. Men inte en sekund att jag går på att du blir desperat och behövande efter Dexter. I helvete heller att du behöver hans kärlek och sällskap för att kunna fortsätta. I mitt eget manus, för kvinnor som oss, rycker du på axlarna åt Dexters val. Sedan går du rakryggad och fortsatt självständig ut ur kamerabilden, du bara fortsätter att gå.