17 september 2008

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



6 kommentarer:

D sa...

Med tanke på vad du lyssnar på, så är det ju väldigt passande att du nu är på en "up north trip"...

(som btw alltid varit min favorit på "the infamous", trots den galet grymma pianosamplingen i "survival of the fittest")

elin sa...

d: jamen fatta hur mycket jag har lyssnat på "up north trip" under mina två senaste norrlandsturer. finast var nog när jag åkte till umeå och såg ut över ett kalhygge med renar till ljudet av låten.
"running from one time, ain't no time to slip, make one false move and it's a up north trip".
det är ju exakt det jag håller på med.
den var min favorit förra infamous-vändan. nu är nog shook ones och right back at you mina favoritspår.

hiphopsyster sa...

så jävla jävla bra. och du är bäst också. du är också den enda som förstååår. så är det, ja. kärlek, hej

/alltid elin-fan

elin sa...

ja, du förstååår också parallellerna mellan kent och hiphopen we love.
kärlek.

Ag. sa...

Jag lyckas alltid missuppfatta vad J.Berg sjunger första gången jag hör en låt av dem, och sen fastnar missuppfattningen...saker som "du frågar mig vad kärlek är, men jag vet inget om det där, bara sånt som man kan äta kan jag förstå..." säger väl mer om mig än om hans uttal kanske... Dröjde rätt länge innan jag hörde "det spelar ingen roll om du håller mig hårt.." men när jag väl hörde så träffade det så rätt...

elin sa...

ag: "bara sånt som man kan äta kan jag förstå". hahahaha. fantastiskt. jocke bergs uttal är ju skitsvårt. texthäften är min räddning.