21 september 2008

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den "inte är konstruktiv" och "den leder ingenvart". För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

11 kommentarer:

veckat sa...

Det här kändes som en väldigt välskriven fortsättning på min tankegång. Bitterfittor unite!

Ylva sa...

Tack, det här behövde jag idag.

Du skriver så bra.

brinna eller försvinna sa...

Helt rätt! Självklart måste man få vara bitter. Att inte låta sig känna bitterhet ibland skulle vara lika hemskt som att aldrig tillåta sig vara ledsen.

linda sa...

hell yeah!

Anonym sa...

Om vi fastnar i bitterheten tror jag den långsamt "äter upp oss" och vi blir sjuka. Mor

Ag. sa...

Mitt i prick. Det känsligaste begreppet som finns för mig är det där med att "tycka synd om sig själv". På något sätt är det det hemskaste jag kan höra någon säga. En kille sa en gång att gråt "ju egentligen bara är ett tecken på att man tycker synd om sig själv". Det var så hemskt, det fastnade hos mig och jag gick runt hur länge som helst och funderade på om det låg något i det. Men det behövs väl ibland, som någon sorts ventil. Och allt i livet går ju inte att påverka heller, så lyckan ligger ju inte alltid i ens egna händer...Eller? Det är iallafall vad jag försöker intala mig.

Anonym sa...

ah men kan inte ni tjjer skriva om nått utan att älta och klaga,ni är så nervösa och ängsliga.stackars din morsa som du använder som publik.ni suger!!!!!

c. sa...

word på precis alltihop! <3

elin sa...

Mor: ja, men nu skrev jag INTE om att fastna i bitterheten. jag skrev om att stanna upp och tillåta sig själv att känna en besvikelse över sånt som inte gått som vi har velat istället för att bara rusa vidare och ignorera det som känns jobbigt. läs om, läs rätt. du vet att jag håller med dig om att fastna i bitterheten är destruktivt.
ano: jag vet inte, jag tycker nog att det känns sundare att älta och klaga, vara nervös och ängslig än att ältgnälla över ett blogginlägg med avslutet "ni suger!!".
ni andra: folkrörelse?

Anonym sa...

TÄNK PÅ DIN OMGIVNING!!!!!!! SLUTA ÄLTA!!!!!

*Emma* sa...

Bitterhet behöver verkligen varken vara destruktivt eller "självömkande". Jag finner en styrka i att vara bitter, jävlig och ironisk över livet eftersom världen är svår att ta på allvar när den är så skrattretande. Istället tar man det viktiga på allvar. Bitterhet för mej är en överlevnadsstrategi, och jag gillar´t