17 juli 2008

Vi som aldrig sa offer

Sedan finns det en annan, betydande orsak än just konsekvenserna av det självutlämnande, som gör att jag inte lägger ut de där kropp-texterna som jag skrev om i föregående inlägg.
Rädslan för att uppfattas som ett offer. Någon som är svag, en otillförlitlig kvinna och en dålig feminist. Duktiga feminister har inga matnojor, starka kvinnor bråkar inte med sig själva, rejäla genusvetare säger ja och nej och slår sig fria.

Jag mailar med en tjej i min ålder som mår mycket dåligt. Hon pressar sig själv till utmattning och är ständigt på väg att bryta ihop. När jag undrar varför hon inte sjukskriver sig svarar hon att "det vill man ju inte göra, man vill ju inte bli den Utbrända Sjukskrivna Kvinnan liksom".
Jag har diskuterat en del med tjejer om sexuella situationer då man varit osäker på vad man velat, om man velat. Osäker på om man kan säga nej och om det där nejet kommer att uppfattas. Vi har pratat om att välja den enkla vägen, som är att låta bli att säga nej och låta bli att lyssna till sin inre vilja. Hellre det än att riskeras att utsättas för våldtäkt. Det är så mycket svårare. Då är man helt plötsligt passiv. Då har man helt plötsligt blivit Den Våldtagna Kvinnan.

Om 90-talets feminism präglades av ett starkt fokus på olika positioner där kvinnor är den förtryckta, den lidande eller offret om man så vill, såsom ätstörningar, kvinnomisshandel, våldtäkt och sjukskrivningar, är 2000-talets feminism en diskurs som i första hand handlar om möjligheter och styrka. Det är någonting som i grunden är positivt. Att positionera sig själv eller andra som offer är på inget sätt konstruktivt. Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.
Men det finns en milsvid skillnad mellan begreppen medömkan och medkänsla.

I 2000-talets feministiska diskurs finns inga offer. Där finns bara lyckade, strävande, framgångsrika kvinnor. Där finns på sin höjd De Starka Kvinnorna. De som blivit utsatt för våldtäkt, haft ätstörningar, varit utbrända eller misshandlade men kommit ut på andra sidan som starkare människor som slår tillbaka.
Vägran att se eller vara offer, utan bara se styrka och individens ansvar att resa sig, är ingen tendens som bara är centrerat kring jämställdhet. I ett samhälle där ingen får vara sjukskriven, arbetslös, socialbidragsberoende och där den som är arbetarklass bär på ett individuellt ansvar och en individuell möjlighet att göra en klassresa, är rädslan för offerpositionen ett genomgående drag.
Men jag har bara tio minuter kvar av lunchrasten att skriva det här inlägget på och det är därför jag väljer att centrera mig kring den feministiska diskursen.

För på 2000-talet finns bara starka, självständiga och framgångsrika kvinnor. Där har de duktiga flickorna inte bara blivit förbannat ambitiösa och karriäristiska utan även förbannat bra på att vara feminister. I den feministiska diskursen som handlar om att vägra vara offer och att slå sig fri finns inget utrymme för att vara någonting annat.
Är du misshandlad? Jamen så gå då.
Lever du i ett ojämställt äktenskap? Men skilj dig människa!
Utsätts du för härskartekniker? Gnäll inte, lär dig härskarteknikerna och fight fire with fire istället.
Blir du nertystad eller känner dig orättvist behandlat? Amen herregud, hur många gånger ska man behöva säga åt dig att vi ska höja våra röster för att höras!
Blir du kallad för slampa? Ta tillbaka ordet och fyll det med en positiv innebörd.

I en jämställdhetsdiskurs där det bara finns utrymme för starka och framgångsrika kvinnor råder det också en enorm inflation i omvandlandet av framgångsrika, starka människor och personliga beslut till en feministisk ikonisering. Charlotte Perelli betraktas nu som stark och som en förebild för den gnälliga medelklasskvinnan när hon väljer att skilja sig. Jag tror faktiskt att Charlotte Perelli skiter högaktningsfullt i om hon betraktas som en stark människa och får sitt personliga beslut diskuterat runtomkring i bloggosfären just nu. Jag tror att hon är fullt upptagen med det kaos som råder och att hålla ihop sig själv känslomässigt i vad som troligen är en av hennes livs svåraste kriser.
Inte heller i kulturen finns det något utrymme för de svaga kvinnorna längre. Den våg av litteratur om kvinnor med ätstörningsproblematik, destruktiva relationer eller tablettmissbruk som fanns på 90-talet fick utstå så mycket hånande och spottloskor att ingen jävel vågar skriva en sådan roman längre. Hur många filmer med kvinnor som är utsatta eller bara lite allmänt misslyckade har ni sett den senaste tiden? Jag har inte sett en enda. Nu kollar vi på Sex & the City istället. Där snackar vi feministiska ikoner! Framgångsrika, skitsnygga, självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor vill vi ha.

Jag faller själv in i ramen för normen kring den starka kvinnan i mitt bloggande. Till och med när jag skriver om självskadebeteende måste jag omvandla det till en styrka hos vi tjejer som gjort/gör det.
Ja helvete brudar, vad starka vi är idag! Känner du vilken stark och frigjord kvinna du är när du sitter och gråter över att den kärlek som du trodde skulle vara för evigt nu tagit slut, Charlotte Perelli?
Att vägra tillskriva sig en offerposition är ett viktigt och ansvarsfullt steg för både den individuella och den kollektiva frigörelsens möjligheter. Men frågan är exakt hur frigjorda vi är när vi hellre är nära utmattning än blir den Sjukskrivna kvinnan, när vi hellre tvingar oss själva att ha sex än riskerar att bli Våldtäktsoffret eller när jag konsekvent vägrar erkänna för mig själv eller andra om de matnojor som kvarstår av rädsla för att bli betraktad eller betrakta mig själv som Tjejen med matnojor.

8 kommentarer:

Panso sa...

du som är så bra på att definiera dig själv. kämpa på!

”Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.”
exakt! och det där om milsvid skillnad mellan medömkan och medkänsla, fantastiskt!

Satt samman det med tanken hur det skulle kunna se ut om männen började självutlämna sig och sina svagheter i litteraturen. Då kanske vi skulle kunna mötas halvvägs. Då kanske det skulle bli mer rumsrent och accepterat. Inte längre så polariserat: den svage kvinnan och den starke mannen. Alla vet ju att sådana polariserade relationer aldrig håller.

Elin sa...

panso: tack. du är klok och jag håller med dig. polariserade relationer håller aldrig.

Jonathan sa...

Men så rätt!

Senare delen av det förra århundradet började man ju komma underfund med det där med makten. Men det känns ändå som om vi inte alls kommit vidare långt när vi bara arbetar med att överta roller och symboler som tidigare förtryckt oss.

Eller som bäst övertar rollerna, men byter ut symbolerna.

En långsökt parallell är ju den anti-koloniala rörelsens mer militanta delar. Man stirrade sig blind på att ikläda sig de föregående härskarnas skrud att man efter de utropade självständighetskrigen och revolutionerna hade missat just självständigheten och revolutionen.

Egentligen tycker jag att det inte är någon större skillnad mellan Sex and the City och FLN i Algeriet när de förra lyxkonsumerar, förnerdringsknullar och de senare skriker "Egalite, liberté, fraternité" och håller ännu en massavrättning i rättvisans namn.

Jag vet inte mycket om 68-vänstern, men jag misstänker att det kan ha hänt något liknande där. Att det i slutändan inte skedde mycket, utan egentligen hela tiden handlade om en ínom-borgerlig uppgörelse där det bohemiska krävde att dess symboler skulle bli kompatibla med makten.

Sen vet du ju att jag tror att självkännedom och självutlämnande i högre grad borde lämpas över på mysticism än vetenskap, men det är en annan historia.

Jonathan sa...

Öh, alltså basically menar jag att det är för mycket imitation och för lite omformande. För mycket svärd och för lite plogbill, liksom.

Elin sa...

jonathan: jo jag förstår vad du menar. jag tror dessutom att du är absolut först och kanske ensam om att dra paraleller mellan Sex and the city och FLN. lysande!

ia sa...

Bra.

Maria sa...

Fan vad glad jag är över att ha ramlat över den här bloggen. :)

Sigrun sa...

Jeg er feminist - og offer. Jeg ble traumatisert av gjentatte overgrep i mer enn ti år da jeg var barn. Ved å tabubelegget O-ordet bidrar dessverre feminister til å gjøre situasjonen enda vanskeligere for dem som ER ofre. Og det var vel aldri meningen med kvinnekampen?
Også jeg ønsker meg et samfunn uten ofre, for det ville være et samfunn uten overgripere.