Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Sjukt eller friskt?

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig nu när jag reser bort. Får försöka styrketräna lite, gå långa promenader och så vidare, bäst det går.

Nu försöker jag dra ner på kolhydrater ordentligt, men det är ju så gott med bröd. Funderar på om jag får i mig för mycket animaliskt fett också.

Jag längtar efter mackor så in i baljan att jag helst bara vill rusa in på närmsta bageri och köpa på mig tio kilo mjöl och hundra frallor. Ja, jag längtar efter kolhydrater överhuvudtaget i alla dess former.

Enligt vågen på gymet har jag gått ner ett halvt kilo till! Ska försöka gå ner ett kilo till under de kommande veckorna.

När jag förut utan större betänkligheter tryckte i mig alltifrån chips till mackor och godis i parti och minut drabbas jag nu av en del ångest efter att ha ätit en endaste liten munk. Jag får tvångstankar och börjar tänka på hur mycket som krävs för att förbränna nämnda munk.

Nu känner jag mig på riktigt motiverad. Så blir det alltid efter ett bakslag. Har börjat med promenader innan frukost också. Det förbränner bra och jag blir pigg.

Ställde mig bävande på vågen i morse och var övertygad om att helgens festligheter och utsvävningar skulle visa sig utan pardon i form av minst ett extra kilo uppåt.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90's people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

Inför obligatorisk ätstörningskompetens inom mödravården

Nyheterna rapporterade häromdagen om att så många som var tionde gravid kvinna kan lida av ätstörningar och vilken faror det innebär för barnet.
Jag har själv bekanta som varit gravida och som tidigare har eller fortfarande lider av ätstörningar. Det här med friskförklaring gällande ätstörningar är som med andra missbruk; återfallsrisken är stor och få kan gå genom livet utan att fortfarande tvingas ha något slags förhållningssätt till ätstörningen.

Att ätstörningar kommer tillbaka eller accelererar vid en graviditet är heller inte konstigt.
För det första handlar ätstörningar om kroppskontroll. Det handlar om att försöka bemästra och kontrollera en del av en själv och i förlängningen också en del av livet. Vid en graviditet försvinner den kontrollen. Viktökning, hormonförändringar och annat som är en naturlig del av en graviditet kan säkert te sig skrämmande för någon som har ett invant beteende av att alltid kunna kontrollera sin egen kropp. Bara faktumet att någonting växer i ens kropp, att ens kropp inte är ”ens egen” längre kan trigga igång ätstörningsimpulserna.
Det spelar ingen roll hur efterlängtat barnet är, hur mycket man älskar att vara gravid. Ätstörningen är en lurig jävel som alltid finns med dig och längtar efter att bli din kompis igen. Ätstörningen är din eviga onda bästis som viskar i ditt öra att du är ful och fet, men om ni blir kompisar igen kommer den att se till att du slutar må dåligt över din kropp och dig själv. Impulserna är inte rationella eller följer tanken. De är känslomässiga och irrationella, slåss med känslorna av att vara glad över barnet och vetskapen om att man äter även för det som växer inuti en.
Ätstörningar som kommer tillbaka eller uppstår vid en graviditet handlar förmodligen också om det fokus som då läggs vid kroppen och maten. Det absolut sämsta man kan göra mot någon som har lidit av/har tendenser till ätstörningar är att kommentera personens kropp och ännu värre (anser jag personligen) är det med kommentarer om hur mycket eller lite man äter samt vad man bör äta. Ätstörningstillfrisknande handlar väldigt mycket om att flytta fokus från kroppen till annat. Vid en graviditet ligger det mesta av fokuset från omgivning och vårdpersonal på kvinnans kropp. Kroppen är inte längre ens egen (återigen kommer kontrollbehovet in här också), utan ska mätas, undersökas, kommenteras och kännas på.
Det som sker med kroppen är både bortom ens kontroll och i omgivningens och vårdpersonals intresse.

Vilken ätstörningskompetens finns inom mödravården idag? Om det nu är så att var tionde gravid lider av ätstörningar, hur många fångas upp och hur många får rätt stöd?
Jag har både hört bra historier om barnmorskor som lugnat och tryggat oroliga före detta eller nuvarande ätstörda. Jag har också hört skräckhistorier om hur man riskerar att skada barnet, skuldbeläggande om att det är den gravidas fel om att det är någonting fel med barnet.
Att komma med hot och skuld är den absolut mest felaktiga och kontraproduktiva ätstörningsbehandling och bemötande mot en ätstörd som man kan ge.
Skuld, skam och ångest är ätstörningens bästa hållhakar på individen. Den onda bästisen viskar i ens öra att eftersom man är så dålig att man inte ens klarar av att ta hand om sitt eget barn i magen, om man är en sådan fruktansvärd människa att man riskerar att skada sitt eget barn förtjänar man verkligen inte att äta/behålla maten/annat ätstörningssymtom.

Camilla Porsman har skrivit en helt fantastisk självhjälpsbok till människor som lider av ätstörningar och deras anhöriga. Bli vän med kroppen och maten är den enda självhjälpsbok som jag någonsin kommer att rekommendera, men jag rekommenderar den varmt. Inte bara till den som har lidit/lider av ätstörningar utan till alla som någon gång funderat på Atkinsdieten, registrerar nya medlemskap i GI Viktkoll om och om igen, nyper sig i magen eller övertränar. Den här boken sitter på så oerhört mycket kunskap och råd som psykologer, dietister och annan vårdpersonal i bästa fall har en bråkdel av att förmedla.
Porsman skriver bland annat:
Den som drabbas av en ätstörning är inte sällan en person som alltid försökt vara alla till lags, ofta har hon varit den som andra vänt sig till för att tala om sina problem. Genom att skuldbelägga henne i det läget riskerar du att få henne att må ännu sämre.

Så hur handskas man med gravida med ätstörning?
Det första är en obligatorisk kompetens för alla som arbetar med graviditet och förlossning att även ha kompetens inom ätstörningar. Med detta menar jag alltså inte att man bara ska ha kunskap kring vilka sätt detta kan skada barnet och komplikationer som kan uppstå på grund av sjukdomen. Det handlar om att lära sig ett bra bemötande och insikter kring hur man talar med den gravida om hennes sjukdom. Likaså gäller för anhöriga att ha kunskap kring detta.
Den allra viktigaste punkten i Porsmans bok är följande, någonting som jag och många med mig också anser saknas i vården för ätstörda:
Det är lika viktigt för anhöriga som för den som jobbar professionellt att se och behandla varje ätstörningsdrabbad person som en individ för att vinna hennes tillit och därmed lättare kunna motivera och stötta henne i bli frisk-processen. Ätstörningar är i många fall den drabbades sätt att ”bli någon”, att få uppmärksamhet för den hon verkligen är, bortom prestationerna och den hårdkontrollerade, perfekta ytan. Om den ätstörda alltid varit någon som lyssnar på andra, gjort vad andra förväntat sig av henne och hållit inne med sina egna tankar, känslor och behov är det ur behandlingssynpunkt rena katastrofen att behandla henne som en i mängden.
Kompetensen och kunskapen handlar alltså mer om att se varje gravid som mer än sin kropp, mer än som en av alla gravida. Att ha tiden att lyssna och se individen bakom den gravida kroppen, utan att skuldbelägga över ätstörningarnas konsekvenser är viktigt för vårdpersonalen. Att fortsätta se den gravida som en individ och koncentrera sig på att ofta lyfta fokus från graviditeten och kroppen är en viktig uppgift för anhöriga.
Och som alltid är väl lärdomen för samhället i stort att fortsätta diskutera, fånga upp och motarbeta de tendenser i ideal och samhällsanda som gör att så många insjuknar i ätstörningar.

What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta "vara jobbiga" och "gnälla".

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

"Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?", undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat - gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.