7 januari 2009

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

13 kommentarer:

Good girl sa...

Usch. jag minns dom där sidorna... Har funderat över hur långt mina tidigare ätstörningar gått utan dessa forum? Antagligen inte alls.

isabelle sa...

åh, vad jag minns de där Idag har jag ätit-listorna man gjorde, jag skrev en varje dag i fem år...det finns inget utrymme i media för de som inte har "riktiga" ätstörningar utan bara äcklas av känslan av sina (helt normala) höfter under handflatorna och aldrig nånsin kan känna sig nöjd med att vara mätt. jag trodde verkligen på riktigt att mitt liv skulle bli som jag drömde om när jag gick ner fyra kilo...lyckan efter att ha haft körtelfeber någon månad och vara hålögd och kate moss-smal var obeskrivlig. och idag inser man att killarna gav fullständiga fan i vad man vägde, att hierarkierna inte berodde på kroppsvikt. att kunna äta utan skam nångång efter gymnasiet var en helt ny upplevelse.

Huskorset sa...

Tack för att du ger mig och andra som inte varit där en nödvändig inblick i den världen. Det är svårt att förstå och fullständigt ofattbart att det existerar.

Elin sa...

Good girl och du vars kommentar tyvärr försvann: Herregud, att så många känner igen de här sidorna och har studerat dem. Vilka spår de måste ha satt i många. Jag är också övertygad om att jag mått bättre och blivit frisk lättare utan dem och den gemenskapen. Läskigt.

Isabelle: Ja, jag tänker också på det. Och, som jag skrivit om förut, och ska återkomma till: Vad som är den normala kroppen, den normala viktnojan osv. Det är OK att hänga på GI Viktkoll 24/7 och prata mat, vikt osv., men det är inte okej att ha ano-grupper. Fast man obsessar typ lika mycket och äter samma saker ibland.
För övrigt råkade jag skriva "Isballe" först. Tack och lov att jag inte gjorde ett till kommentarsmisstag ikväll.

Huskorset: Tack för att du orkade kommentera en gång till :=)

Tanja Suhinina sa...

Jag skrev tack och att det suger när det i en blogg som DN ansvarar för står om "märkligt det där att allt kretsar kring mat". Sunt. Verkligen.

D.D. sa...

Jag (som ju då "hjärtar" dig) undrar mest vad som är ProAnas motsvarigheter bland män/killar. Bodybuildersajter skulle alla säga, men då är det en helt annan socialgrupp som kommer in. Smarta coola tjejer vill bli pinnsmala i alla läger, men smarta coola killar vill inte bli muskelberg och trycka in ryssfemmor i skinkan.

Slutsatsen kanske är att smarta coola killar inte har en sån specifik press utan en mer decentraliserad och mångsidig press. Lite mer muskler, lite större penis, lite mer dissig social begåvning, lite mer pengar, i ett kyligt combo?

Dock är jag helt med på den där ätskitens destruktiva potential. Det behöver man inte ha levt ihop med särskilt många tjejer för att förstå.

Linnea sa...

(det här blev en liten uppsats, ursäkta och moderera om du vill)

Ja, 'Idag har jag ätit'-gruppen var verkligen central. Jag var aldrig riktigt ätstörd, men läste den dagligen för att bli knäckt över att jag var så mycket sämre och svagare än alla som 'lyckades' ha ätstörningar, och upprätthålla dom.

Hierarkin som fanns var så absurd - att anorektiker (eller anorektiska faser) alltid var ädlare än bulimiker, som såklart ändå var ädlare än icke-ätstörda. Lyckade ätstörningar var ett så totalt ideal bland oss andra, vi önskade oss in i den innersta kresten verkligt ätstörda. Anorektikerna var inte bara snygga, hela deras aura var ikonisk, de hade martyriskt plågade svarta ögon och frös så uthålligt hela tiden.

Anorexia var ett kroppsligt ideal, men ännu mer ett socialt och personlighetsmässigt. 'Nu har den och den fått ätstörningar på allvar, hon har slutat skolan' var skvaller, men också så mycket en komplimang, den ätstörda blev lite helig, så duktig och stark, en förebild och idol för oss karaktärssvaga. Vi försökte ju svälta och räkna kalorier, men vårt ständiga samtalstema var inte egentligen mat, utan hur svaga och värdelösa vi var som inte ens kunde kicka igång anorexia ordentligt utan att hela tiden falla tillbaka i normalbeteende.

Vi letade verkligen i oss efter den där 'inre demonen' som alla pratade om i böcker och intrevjuer, tvångsdemonen som skulle kunna hålla oss smala och viljestarka. Skitnöjd när man en dag lyckats upptäcka nån liten tvångstanke eller auto-motvilja. Svältgruppernas gemenskap var ett försök att stärka den där lilla inre svaga tönt-demonen, som vägrade ta över kontrollen. Eller i brist på demonens uppdykande, bygga självföraktet för att göra kroppshatet mer akut.

"Idag har jag ätit" var liksom den perfekta sågningen, både av min (obs äckligt tjocka) normalbyggda kropp, och mitt (obs svagsint patetiskt) normalstörda ätbeteende.

Pro-ana är, och var, så jävla sjukt. Och så enormt genomsyrande hela mellan- och högstadiet. Säkert fortfarande, vilket är helt jävla totalskrämmande att tänka på.

Tack för att du skriver om det här, du och ditt skrivande blir viktigare och viktigare för varje månad, varje dag. Jag är glad över att du är, och blir, en röst att räkna med. Vår generation! Nu kör vi!

Elin sa...

Tanja: Tack för att du orkade re-kommentera.

DD: Hej hjärtat. Jo, jag tror också att pressen för män är mer decentraliserad och utspridd på flera områden. Och sedan, som Another Cyborg Manifesto skriver klokt om i sitt senaste inlägg, handlar real shit ätstörningar om så mycket annat än kropp och ideal. Jag har hävdat och hävdar fortfarande att det är ett uppror och en oppositionell handling. High five på mitt generaliserande nu, men hade jag varit man hade jag slagits och misshandlat i mina tonår istället för att svälta och skära mig själv. Det är samma sorts upprorskänsla.

Linnea: Tack för din fantastiska lilla uppsats. Åh, vad jag känner igen mig. Jag "kämpade" från sju års ålder med att få ätstörningar och bad till och med till Gud ibland om att jag skulle få anorexia för då "skulle jag i alla fall bli smal". Men saknade den självdisciplinen så oerhört länge.
Och den där hierarkin ja. Anorektiker är de högst stående, bulimiker är de "svaga" och sen alla andra med sitt självförakt över normalbeteende. Tänker att det är lite som karriärkvinnor som bränner ut sig, känner igen diskursen där. Att man dels skvallrar om dem och tycker synd om dem, men samtidigt beundrar dem för att de jobbat så hårt att de bränt ut sig.

Tanja Suhinina sa...

You guys skriver om så mycket som jag tänkt men aldrig skrivit. Hierarkin. Att vilja få ätstörningar (= anorexia, såklart, för nästanbulimi är inte cool enough...)

Ajjjjj. Det här gör ont.

Anonym sa...

Då hamnar vi BED:are, vi som bara vräker i oss utan att spy, längst ner i hierarkin, haha. En fråga bara: hur fungerade hjärnan när er anorexi var som värst? Jag kan inte ens klara mig dagen ut på jobbet utan ett mellanmål mellan lunch och middag. Koncentrationen och tankeförmågan kapsejsar totalt.

Elin sa...

Tanja: Det gör ont, men jag är så glad att ha hittat ett forum att diskutera det i.

Ano: Den funkade inte alls. Eller i början får man en kick av svälten. Hjärnan funkar ju så när den inte får tillräckligt med näring att den börjar ersätta med endorfiner och så istället. Så man känner sig ren, pigg och inne i värsta flowet. Sedan när det gått över är man bara dum i huvudet, konstant frånvarande och det enda man tänker på är mat mat mat.

Bobbi sa...

Hej, första gången på din blogg och ett jätteintressant inlägg.

Jag ler lite för mig själv åt liknelsen mellan hur man ser på anorexiatjejer och karriärkvinnor som bränner ut sig... Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda som sjukskrivits för utmattning som också var ätstörd som yngre. Mekanismerna är väldigt lika, både vad gäller hur det fungerar och hur det ses av andra, och det är lätt att byta ut en form av beroende mot en annan...

Tur för mig i alla fall att de där forumen inte fanns "på min tid". Jag förde min jag har ätit-lista i största hemlighet och hade ingen att dela min besatthet med, och det var nog väldigt bra.

Elin sa...

Håller med dig, mekanismerna är väldigt lite. Det är inte för inte som forskning visar att det just väldigt ofta är superambitiösa tjejer som blir sedda genom prestationer som ofta drabbas av anorexia.
Jag hade senare en egen ätit-lista i dagboken, med kaloriantal. Min dagbok från den tiden är så sorglig. Det enda som fanns i mitt liv var maten och hur jag skulle låta bli att äta.