Ny tid, ny strid, nya tankar, nya ord

Det handlar ändå bara om symbolik, om något icke-existerande som vi själva har skapat. Det är bara symbolik och en irrationell förhoppning om förändring, framtid och nya vanor. Det är egentligen ingenting som händer mellan de sista sekunderna i det gamla året och de första på det nya året.
Ändå är det så vackert. Storslaget. År efter år.

Vi står ihopträngda på S. balkong och jag håller Den mörkhårigas hand och över Kortedala och Bergsjön har fyrverkerierna redan börjat skjutas av och när vi skrikräknat ner det nya året faller vi in i varandras famnar och någon spiller vin över mig och S. ser tårig ut i ögonen och vi skriker att vi älskar varandra. Över himlen exploderar färgerna. Överallt hörs skriken och smällarna. Handen skakar av kylan och V. säger att det viktigaste och vackraste är att vi får fira in det nya med varandra.

Det är just så vackert. Storslaget. År efter år. Det kan det väl få vara? Någonting kan väl få vara just så grandiost och storslaget och symboliskt i all sin irrationella, slumpmässiga och naiva förhoppning som det där tolvslaget alltid är?
Kan man inte få lova sig själv år efter år att det kommer att bli det bästa året någonsin, att det kommer att bli bra, att det som varit dåligt ska förbättras och förändras. Kan man inte få ha lite tilltro till att man kanske det här året kommer att sluta röka eller få det där jobbet som man hoppas på? Kan vi inte få tro att år 2009 kommer att bli året då saker blir lite bättre för oss alla?
Nyårsafton är en symbolisk, irrationell företeelse som ger oss en ny chans. En siffra förändrad, som ger en distans till det som varit och det som är nuet och framtiden. Vi behöver alla nya chanser, minst var 365:e dag. Man får alltid en ny chans. Det är värt att fira.