27 januari 2009

Behovet av en populärkulturell nördidenitet (I am Sam Weir)

Det är i början av 2000-talet. Jag sitter på Studenthälsan och ser in i min unga, nyutexaminerade, manliga psykologs ögon.
– Ibland vill jag ingenting annat än att du ska förklara för mig att jag inte är ful och töntig. Att du ska säga att jag är vacker. Att om jag inte vore din klient skulle du vilja ha mig.
Han lutar sig bakåt och psykologhummar.
– På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Jag skulle kunna säga till dig att du inte är ful, men jag tror inte att det skulle hjälpa dig. Det är du själv som måste omvärdera den självbilden, eller hur? säger han och jag nickar medan jag pressar naglarna i handflatorna av undertryckt ilska.

Några år senare sitter jag och min vän Erik och fikar och pratar relationer.
– Nä, men liksom jag är ju inte en tjej som raggar och har en massa människor på gång, säger jag.
Erik reagerar med att spotta ut kaffet över köksbordet i en chockinitierad hostattack.
– Skämtar du med mig? säger han.
– Nä, vadå? Jag är ju liksom inte en sån tjej, säger jag, mig blir man ju bara kompis med.
– Inte en chans, säger han, det där är någon gammal självbild som du har, det där får du ta och göra upp med och omvärdera.

Ännu några år senare skickar jag ännu ett av alla mail till LSM om att jag känner mig ful, töntig och tråkig. Hon svarar sådär genom-LSM-klokt om att ”jag skulle kunna berätta för dig om och om igen om ditt leende som gör mig motståndslös, dina fräkniga mjuka händer och dina bröstvårtor som finaste rosa frukttuggisarna, men det spelar ingen roll. Det är du som måste ändra på din självbild, det kan inte jag göra åt dig.”

Just nu ser jag alla avsnitt av Judd Apatows kultförklarade serie Freaks and Geeks från början till slut. Förutom att det är en fantastisk serie händer det någonting i mig när jag tittar på den. Genom identifikationen med huvudkaraktärerna som jag obönhörligt känner, samtidigt som jag roas av dem, tillåts jag också skratta åt den uppväxt som var min. Den uppväxt som skapade den där självbilden som jag har så svårt att skaka av mig och som fortfarande är helt omöjlig att fullt ut omvärdera. Den fula nördtjejen som alla bara blev kompis med.
I avsnitt åtta blir det så plågsamt mitt i skrattet att jag får tårar i ögonen.
Geek-lillebrorsan Sam ska äntligen få träffa sin stora kärlek, cheerleaderstjejen Cindy efter skolan. Han går dit i den förhoppningsfulla, kärleksfulla övertygelsen om att det är en dejt.
När de sitter där kommer en av de populära killarna in och Cindy berättar då för Sam om vilken crush hon har på den killen. Skiftningarna i Sams ansikte är det som gör mest ont. Jag känner igen dem, de har varit mina så många gånger. Besvikelsen som man försöker dölja när det går upp för en att man är en kompis och ingenting mer, hur man sedan lägger masken på precis som Sam gör när han istället tvingas gå in i rollen som killkompisen som tipsar Cindy om vad hon borde göra för att få en dejt med den populära killen.
Jag har varit där så många gånger att jag kan den rollen utantill. Fortfarande tar jag ibland på den frivilligt för är det någon roll som jag kan så är det att vara tjejkompisen.

När jag pratar om min uppväxt och tonårstid med nördkillar med liknande erfarenheter blir de alltid förvånade.
– Vadå, jag trodde att det bara var killar som var den eviga kompisen. Jag trodde att bara killar kunde vara nördarna som aldrig fick hångla, ni tjejer kan ju inte ha haft problem med det.
Olika varianter av uttalanden som ovan förekommer alltid. Jag tror att det dels handlar om olika uppfostran. Tjejerna som passiva och killarna som aktiva och därmed de som initierade hångel. Men jag tror också att det handlar om skilda populärkulturella referensramar.
Medan nördkillarna som bara var kompisen, var fullständiga losers, nördigt intresserade av rollspel och Star Trek och höll tjejers hår när de kräktes har fått upprättelse genom en hel populärkulturell genre med filmer, böcker, TV-serier och musik lyser nördtjejerna fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Där nördkillarna tillåts att skratta åt och bygga en populärkulturellt bunden identitet kring sin kassa uppväxt, är nördtjejernas uppväxt fortfarande någonting som mest är sorgligt och behöver bearbetas. Någonting som genererar i dåligt självförtroende, destruktiva relationer och diverse psykiska problem.

Min uppväxt var rätt sorglig. Den gav mig en självbild som jag fortfarande tampas med. Men den var också hysteriskt rolig, ur ett tragikkomiskt perspektiv.
Att jag var tjock när jag var liten och det enda som jag gjorde på lågstadiediscon var att äta popcorn och bli ännu tjockare.
Den gången då min mamma övertalade mig att lämna mitt rökelsefyllda, Suede-dånande flickrum och gå på åttornas klassfest. Då alla började leka hångellekar och Sanning och konsekvens och jag blev så nervös, eftersom jag inte ville utsätta någon stackars kille för att behöva hångla med ful-Elin, att jag istället ägnade kvällen åt att spela dataspel med värdinnans lillebror.
Det året då jag var hopplöst kär i en kille i nian och allting slutade med att jag skrev ett självutlämnande kärleksbrev till honom, som han sedan läste upp för halva skolan och alla skrattade.
Alla timmar jag satt och lyssnade på en av mina bästa killkompisar när han pratade om hur olyckligt kär han var i min bästa kompis, som rankades som en av skolans snyggaste tjejer, medan jag var hopplöst kär i honom och tänkte att om jag bara var tillräckligt bra kompis med honom skulle han tillslut upptäcka mig.
Att jag ägnade hela min högstadietid åt att onanera, läsa Karin Boye, ha konstiga kläder på mig och undra om jag någonsin skulle få hångla, medan ett flatrykte om mig florerade vilt i korridorerna.
Alla kvällar då jag bönade och bad att någon skulle tafsa på mig dagen därpå, bara ta lite på min hormonstinna, genomkåta tonårskropp. Hur jag dagen därpå likt förbannat påpekade för killarna i klassen att porrbilderna de hade på insidan av skåpen var kvinnoförnedrande och inte borde tillåtas i skolan och att jag insåg att jag i och med att jag aldrig kunna hålla käften var otafsningsbar.
Den gången då vi satt och skrev ett svenskaprov och en kille i klassen lutade sig fram mot mig och jag trodde att han skulle smygtafsa lite på mina konstant styva bröstvårtor, när han i själva verket bara ville smygkolla på provet som hon som alltid hade alla rätt skrev.
Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial. Allt ovanstående och tusen andra exempel är också väldigt roligt. Vartenda tragiskt tonårsminne som fått mig att bli tjejkompisen och smarta nördtjejen är någonting som Judd Apatow skulle kunna göra briljanta scener av.

Men det blir det inte. Fortfarande lyser nördtjejerna i stort sett med sin frånvaro inom populärkulturen. Trots att jag i vuxen ålder insett att jag delar erfarenheter med en hel del andra tjejer. Trots att varenda tjej som jag dejtat de senaste åren varit minst lika nördiga som killarna som jag träffat och pratat om sina juniortitlar i schack-SM, dragit Star Trek-referenser och åkt på rollspelskonvent.
För mig har ingen terapi, inga ältsamtal med vänner och inga relationer, ragg eller one night stands kunnat hjälpa mig i min självbild. Fortfarande blir jag uppriktigt förvånad så fort någon visar något annat intresse av mig än som vän. Fortfarande fattar jag inte alls att någon är attraherad av mig om de inte uttalar det bokstavligt eller fysiskt och fortfarande faller jag in i rollen som tjejkompisen när jag egentligen har ett annat intresse.
Det som hjälper, mer än någonting annat, är att tillåta mig själv att skratta åt alla de där såren som jag fick under min uppväxt. Göra det exakt så pinsamt tragikkomiskt som det var. Det är genom skrattet och tårarna framför Freaks and Geeks som jag på riktigt tillåter mig själv att gå tillbaka till de där jävliga uppväxtåren och okeja den jag var och det som hände. Jag behöver mer av det. Jag behöver kvinnliga Seth Rogen-karaktärer, misslyckade och fula tjejer som aldrig får hångla, tokrunkade Superbad-tjejer som inte kan tänka på annat än sex men aldrig får ligga och tjejkompisar som killarna anförtror sina cheerleadercrushes till. Jag vill ha en populärkulturell identitet till min kassa tonårstid. Det är genom humorn som jag på riktigt kan gå till botten med vem jag var.

44 kommentarer:

Julia sa...

Jag är så TRÖTT på "tjejer kan alltid få ligga" - till och med om vi låtsas att det är sant så kanske det vore trevligt att få ligga med någon man VILL ligga med.

Not Another Teen Movie börjar med en tokrunkande outcast-tjej?

Men ja.

David sa...

Spontant kommer jag på Willow i första säsongerna av Buffy! Men utöver det... Ja, män. Detta blir också en självuppfyllande myt när dessa killar ser Judd Apatows filmografi och börjar upprepa de gamla "nice guy"-klyschorna (som Tanja skriver mycket bättre om än vad jag kan).
Sen finns Joan of Arc i Clone High, men det är kanske inte helt... Realistiskt.

Det finns ju en internetversion av highschoolnördhistorierna som heter MS Paint Relationship Threads, den sidan har en underrubrik med historier av tjejer. Det är inte Willow, men det är rätt awesome ändå.

knödel sa...

Fantastiskt, stor igenkänning, ditt bästa på länge (och det vill alltså inte säga lite, då du alltid är tokbra). Se "Superstar". Sorgligt okänd, sjukt bra med Molly Shannon. Innehåller (nästan) precis vad du efterfrågar. Löööves it.

egon sa...

"Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial."

Hear hear hear! Du skriver lika träffsäkert bra som alltid.

LSM sa...

Sjukt bra inlägg.

Och åh, du måste få första säsongen av Sugar Rush av mig! Huvudpersonen Kim är kanske inte nörd, men både tönt och rolig, på det där snubbe-sättet. The fifteen year old queer virgin med pinsamma föräldrar, som onanerar med den elektriska tandborsten och försöker date-rapea populära tjejen a.k.a. bästa kompisen.

helahustrun sa...

Hurra vilken bra text :D

isabelle sa...

blir så rörd av den här texten, den är så otäckt nära mina egen tonårstid. alla skildringar av nördtjejers tonår slutar alltid med att någon blir kär i huvudpersonen och att hon inte behöver välja nördvägen trots allt, inte ens linda skugge gav mig ngn tröst. jag tror att omvärldens bild av en som spetälskt nördig internaliserades i en så djupt att den är omöjlig att bli av med. när andra använder adjektiv som sexig, inne, söt etc om en så är det omöjligt att förlika sig med dem. det är sjukt svårt att ta sig ur den där trygga offerkoftan man kröp in i någongång i nian med sena star trek-nätter och förälskelser i Riker i TNG och låttexter och stening på samhällslektionerna för feminism och fula kläder och tortyrdiscon vid popcornskålen (jag åt så mycket att jag blev illamående och fick gå hem). att börja plugga i en annan stad gav mig en sjukt förändrad självbild men den inre blueprinten av en själv som tönt är orubblig.

Kanalisera sa...

Åh vad jag känner igen mig. Och säkert fler med mig. Vi är så många med samma bakgrund och samma medföljande självbild. Ändå är förebilderna för oss så få. Vi får klara oss med det diffusa "det ordnar sig" som inte går att tro på förrän det faktiskt ordnat sig och då är det liksom försent.

Väldigt på pricken och bra skrivet.

Det är förresten dåligt med kvinnliga förebilder med vanliga egenskaper generellt. Sorgligt.

chall sa...

Jag tänkte lite på Willow med... och skumbruden i Breakfast Club... och Heathers... men det är inte många direkt.

Fast mest tänkte jag på mig :) (ego ego ego) eftersom jag känner igen en hel del i ditt inlägg. Jag fick ett par kängor av min psykolog för ett tag sen "du är ju miserabel - varför klamrar du dig fast vid den där konstiga självbilden" (för att det är den enda jag haft sen jag var 10?*) "Om ud tittar tillbaka, tror du att det kan ha varit ngn som gillade dig fastän du var upptagen med att tro att du inte kunde få någon" (inte fan vet jag)
samt den bästa "jag kan ju säga att du är snygg och jävligt attraktiv men tror du att det spelar någon roll vad någon säger -ens Kiefer - när du nu bestämt dig för att du är en tjockis som inte är liggbar" (ehh... men alltså det är ju så att jag itne har BMI 21 och då är jag ju en tjockis)

du ser bilden? SAmtidigt är det ju så att jag fått ligga på universietet (även om det alltid visat sig att det inte är förhållanden som gäller "du är för smart och för hotande".... duh.) så kanske var det en åldersfråga?

En film där tönt/nördtjejen inte bara tar av sig glasögonen och blir en vacker cheerleader vore väldigt skönt. Och skratten ligger nära gråten ibland, men det är ju så det är.

*men visst, hon har en poäng. Varför är det något jag gör? Så mitt mål är att förändra den - det som några idiotiska klasspersoner/jämnåriga sa när man var 10 kan man väl knappast hänga kvar vid nu?!?!?!?

Matilda sa...

Du har så sjukt rätt, som alltid. Nördtjejer...tja, det skulle väl vara Penelope Garcia i Criminal Minds då? Finns inte så mycket att välja på, man får vara glad för det lilla :-)

Själv var jag alltid den smarta tjejen (som visserligen hade rykte om sig att alltid ha rätt, men som ändå inte behövde tas helt på allvar eftersom hon var tjej) - fortfarande vid snart 28 års ålder blir jag förvånad över att min sambo faktiskt tycker jag är snygg. Ja, och över att jag över huvud taget är i ett förhållande.

Grovt Initiativ sa...

jag fattar inte hur det gör att man ser kvinnor som passiva objekt att tro att kvinnor inte kan ha problem att få hångla.

tronsal sa...

Kommer inte på någon just nu, men om det är till någon glädje har fler än du tänkt på det här fenomenet: http://sarahmseltzer.com/geeks.htm

Elin sa...

Tack för alla tips! Willow tänkte jag inte på och ja, LSM jag har sett lite av Sugar Rush men fastnade aldrig och jaa freaktjejen i Breakfast Club men hon blir ju omstylad av cheerleaderbruden sen så att jockskillen ska förälska sig i henne.
Fantastiskt att så många känner igen sig, jag var väldigt tveksam om jag skulle lägga ut det här. Bra att jag gjorde det, ni skriver så fint och utlämnande och igenkännande. Helt amazing att ni är fler som i vuxen ålder forfarande kan vara förvånade över att ni anses som attraktiva. Tack tack tack för kommentarerna.

Grovt Initiativ: Vi kanske kan slänga upp det här på en mer strukturell nivå, än att det skulle handla om individen? Jag försöker inte basha någon av de killar som jag hängt meds kvinnosyn. Absolut inte. Däremot tror jag att det finns ett generellt antagande att tjejer har lättare att få hångla utifrån hela mannen som jagar - tjejen som spelar svår-grejen. Tjejer lär sig att inte ta lika många sexuella initiativ jaddajadda.
Och om vi nu vänder på det: Varför skulle tjejer ha lättare att få hångla?

chall sa...

"skulle tjejer ha lättare att få hångla?"

cynisk heterobrud säger - "för att alla killar gillar bröst, hur små dom än är"

David sa...

"för att alla killar gillar bröst, hur små dom än är"

Lite så, eller snarare: för att det finns så otroligt många desperata heterokillar. Jag läste en artikel en gång som försökte likna den "heterosexuella datingscenen" eller något sånt med en marknad, och det behövdes inte så stor övervikt av killar för att tjejernas möjlighet att vara kräsna ökade typ med det dubbla eller så. Som bevis hade de statistik från nybyggare på 1800-talet. Hittar inte artikeln nu men jag tror den var på någon economist.com-blog.
Vet inte riktigt vart jag försöker komma med det här, men problemen är ju bara att 1. Sånt här går inte direkt att applicera på individnivå, och 2. Som Julia skrev i första kommentaren, en vill ju kunna välja själv också.

pangea sa...

Någon slags utstrålning måste du haft, under gymnasiet. När jag och en fellow medbloggare luskade på din identitet för drygt ett år sedan så kom jag liksom på det. Elin Grelsson, och vi har aldrig pratat, men vi gick på samma gymnasium. Vi och tusen till. Det var kanske inte riktigt vad du avhandlade i ditt inlägg, men jag ville bara säga det, typ. OCH, att det är sjukt omvälvande att aktivt försöka ändra sin självbild, om det ens går. (going on year 25...)

Elin sa...

chall och David: fast jag ifrågasätter alltså att tjejer skulle ha lättare att få hångla. förutsatt att man, som Julia påpekar, har någon slags urskiljningsförmåga.
for the record gillar jag också bröst, hur små de än här eller vilket kön som än innehar dem.

pangea: Guhuud så smickrad jag blir nu! och jag känner minsann igen dig också från gymnasietiden :=)

Elin sa...

fast på gymnasiet hade jag hunnit göra den klassiska omvandligen från geek till freak i ett av stans freakgäng. tack och lov för indie och pandalooken.

Joel Larsson sa...

Väl skrivet. Och jodå, jag hör också till dem som vägde 100 när vi gick i femman, hade alla rätt och mjukisbyxor högstadiet igenom, och aldrig har varit annat än en vän. Har dock aldrig känt igen mig i någon manlig nördförebild... på något sätt handlar det alltid om bekräftelse genom att få dendär bruttan, eller börja anses het och sexig eller åtminstone rätt cool. Jag ska inte säga för mycket nu, för numera tränar jag, har blivit stött på åtminstone av några killar, går i måttligt dyra kläder och använder tillochmed parfym ibland - vilket man skulle vara en sabla karl för att göra i högstadiet - men jag kom inte to terms med mig själv genom att plötsligt börja uppskattas för mitt yttre, utan för att jag någon gång efter min mest turbulenta gymnasieförälskelse (som innefattade att bara vara vän med en hysteriskt deprimerad bekräftelsesökerska som låg med alla killar utom mig som fick höra henne gråta ut om saken dagen efter istället) insåg att jag hade gjort allt rätt, det inte var mig det var fel på, utan hela min omvärld. Om min lott är att vänta på att alla knallfruntimren blir 30, skiljer sig från sin jetset-karl, och börjar förstå att dendär kompisen nog inte var så dum ändå, så får det väl vara så. Jag ser det inte som min revansch att börja leva lika vällustigt som "dom andra" bara för att jag har större möjlighet till det nu; jag vill inte stärka min självbild genom att försvaga min moral.

Gabriel sa...

Om vi börjar med det sista först: de i snitt tre procenten tjejer på rollspelskonventen på nittiotalet borde, rent statistiskt, ha haft lättare att få hångla än alla heterokillarna... OM: de inte bestämde sig för att försöka med en så världsfrånvänd drömsynt på-avstånds-förälskad piedestal-romantiker som mig, då gick det inte alls, ja det hände och så var det...

Annars: Story of my life! Byt ut "Karin Boye" mot "Stagnelius" i texten ovan. Men så arrangerade jag också rollspelskonvent fem år i rad från högstadiet och framåt. Och det är väl först på senare år den här ur-nörden har rehabiliterats (genom Harry Potter, det ökade datoranvändingen, Sagan om Ringen-filmerna och att företagen fattar att de kan tjäna grova pengar på kidults), tidigare förmodligen i akademiska och borgerliga kretsar, i fucking småstaden inte ens nu kanske. Men det har verkligen ändrats: samtidigt som utseendenormer vid en låt vara ytlig betraktelse verkar ha ökat, så har motnormerna också blivit så mycket mer tillgängliga, jag menar Nemi går i Dagens Nyheter, och just nu sitter någon högstadieelev och läser den här bloggen..!

Det verkar vara många här som kommer fram till det där att man till slut måste ta ut distansen till den där loserromantiken. Erkänna för sig själv att man faktiskt har något att komma med. Det är svårt, men det måste till.

En sista liten exkurs: Nej, vi (jag eller någon man som jag på något sätt skulle kunna identifiera mig med, naturligtvis finns det alla typer av andra fiskar i havet) är inte rädda för starka, smarta kvinnor. De är the biggest turn on there is, i synnerhet för längre förhållanden. Vi är däremot rädda att inte kunna leverera. Vi är rädda för att den starka kvinnan ska genomskåda oss. Och sabbar kanske till relationer med starka kvinnor på ett tidigt stadium för det kommer ju ändå inte att funka i längden, tror vi (jag), och det beror på den där självbilden och se så har jag knutit ihop säcken.

Anonym sa...

Ugly Betty?

It's gonna be fine 2009 sa...

Det här rör om så mycket i mig att jag nästan inte orkar kommentera. Orkar inte tänka tillbaka och gräva i vad det beror på heller, vet bara att jag hela jävla livet aldrig kunnat tänka mig att någon tycker att jag är het eller attraktiv. Och därmed, allra minst jag själv.

Tack för ett fantastiskt skrivet och fantastiskt viktigt inlägg.

Anonym sa...

Enid i Ghost World?

Seven of six sa...

Jag gömde mig på alla klassfester/discon i mellanstadiet, i popcornskålar, framför just tv-spel eller försjunken i andra viktiga sysslor såsom disk eller ballongsortering.
De "riktiga" tjejerna lekte ryska posten, pussades och var med i danstävlingar. Gjorde också tafatta misslyckade fråga-chans-försök på killar som jag trodde jag hade halva inne på, men som bara hade vänskapliga intentioner. Är än i dag nörden som spelar dataspel, har fotriktiga skor, tittar på star trek och får sällan ligga.

När jag läser din text så kopplar jag direkt till Tanjas underbara utlämmnande text om att skämmas för att man känner sig tjock. Känner igen det där med dubbelbestraffningen.

Jag har rätt kass självbild när det gäller ragg av alla de slag, och det som nu i vuxen ålder bearbetas i huvudet på mig, är att jag på fullt allvar tänker att jag aldrig blir en "riktig" tjej.
En riktig tjej är en sådan som man vill ligga med.

Skäms över att jag inte kan bekräfta mig själv med mha mina vänner/familj/ragg, min feministiska "medvetenhet" eller parollen "JAG TYCKER IALLAFALL ATT JAG ÄR FIN". Skäms för att jag inte kan vara sådär härligt avslappnad i en alternativ roll som jag vet många nördtjejer kan. (och de får fan ligga *!*) Vill känna mig nördig OCH liggbar. Vill växa upp och få ut huvudet ur popcornskålen.

Williow och Enid - ohhhyesplasecanIhavesomemore?

Jonna sa...

shit det här är vad jag har försökt att formulera så många gånger för mig själv. som en grabb som står mig nära sagt åt mig så många gånger, men som sagt vad hjälper det när man själv bara hör det där som dom där sa när man var sju, eller varför inte fem, och typ femton också..!

och sen när man är tjugofem och omvärlden har en helt annan bild än vad självbilden är och trixandet med att pussla ihop de två.

men nåväl, sjukt bra skrivet elin.

AC sa...

Ah, vad härligt det är när bra bloggare inspirerar varandra! För jag antar att åtminstonne lite av inspirationen kommer från Fem Bilders tema "fem saker som saknas" som igår saknade kvinnliga slackers i populärkulturen? Som vanligt briljant, Elin!

David sa...

Såg precis Welcome to the dollhouse, den var ju precis vad det här handlade om! Rekommenderas!

Och just det, jag glömde ju att säga att det var en sjukt bra post. Propz!

chall sa...

Gabriel> ÄOm vi börjar med det sista först: de i snitt tre procenten tjejer på rollspelskonventen på nittiotalet borde, rent statistiskt, ha haft lättare att få hångla än alla heterokillarna..."

haha, som en av dom där tre % :) jovars, om man nu inte skulle vara så kräsen... som var det Elin skrev. Fast jag erkänner att jag var kräsen och ändå fick hångla - fast då var jag äldre (alltså över 18år ^^)

Elin: Jag var något ironisk ;) däremot tror jag att det är enklare för en tjej att få hångla (om man nu inte är så kräsen) än ör en kille som är lika "nördig"... vad nu det säger. Det är som man säger på min nuvarande arbetsplats "ett rent anekdotiskt påstående" eftersom jag inte har några dataset eller siffror att vila mig mot.

Sen kanske vi ska ta den där kräsenhetsdikusssionen (att nördtjejr är lite mer kräsna kanske?) en annan dag ;) "gud, måste du snacka med din kille?!" :D

/elitisttjejen ibland

Elin sa...

David, glömde kommentera på det här: "Detta blir också en självuppfyllande myt när dessa killar ser Judd Apatows filmografi och börjar upprepa de gamla "nice guy"-klyschorna (som Tanja skriver mycket bättre om än vad jag kan)"
So, so true.
Welcome to the dollhouse gillar jag, Ghost World likaså. Jag säger inte att de kvinnliga nördarna inte går att hitta i populärkulturen, bara att de är betydligt mer undanskymda.
Vet inte om jag skulle räkna Ugly Betty dit...iofs för att jag tycker att det är en skitserie.

Joel: Det där är väl upp till var och en. Jag tror att många har ett behov av att revanchera när de fattar att de börjar få möjligheter att få ragg. Tänk alla nördkillar som spelar i band. Tror också att det är lätt att man får hybris och blir svinig på kuppen. Som sagt, upp till var och en.

Gabriel: Oh no, piedestalromantiker alltså?
Annars håller jag med dig om att motnormerna har blivit fler, samtidigt som jag tyckte att det var skönt på 90-talet med hela indievågen. Då kunde jag gå runt hemma i småstaden och veta att jag lyssnade på banden som the it-crowd i Sthlm lyssnade på, till skillnad från Judas Priest-fansen i min hemby. Hela underdog-grejen, en dag ska jag få revanch när jag flyttar till storstan osv.
Och så är det ju. Tror inte att det är någon slump att så många känner igen sig i inlägget med tanke på att vi ändå är en rätt homogen grupp av medelklass/storstadsmänniskor (iaf ni som kommenterat nu). Vi som svor att lyckas och lämna staden.
Jag romantiserar min gymnasietid mycket, just min indieperiod. Men allt som hände innan dess har jag knappt vågat snudda vid i tanken.
Men viktigt att man kommer ur den där underdogpositionen, ja.

Ang. starka kvinnor. Jag är fullständigt medveten, eller åtminstone misstänker, att det är just rädslan för att leverera och genomskådning som gör att starka kvinnor hotar. Av de män som jag haft en relation med de två senaste åren har SAMTLIGA yttrat: "Snart kommer du att fatta att du är för bra för mig. Jag orkar inte med det här, du kommer att genomskåda mig". I olika versioner naturligtvis. Det sätter mig i en konstig sits också.

It's gonna be fine: Det har rört upp saker för mig i flera år. Jag kan ärligt säga att jag tänkt skriva det här inlägget i minst ett års tid, men inte haft någon vettig ingång som gjorde att det kändes värt att rota i det, förrän nu. Tack fina du.

Seven of six: Nu grinar jag. På riktigt, den här kommentaren var så starkt och så mycket jag. Det här är världens bästa terapi, darlings.

Jonna: Tack och ja det är ett jäkla trixande! När jag berättade för min vän om den där killen som läste upp mitt kärleksbrev för halva skolan undrade han om det inte satt spår i mig.
- Nä, jag var ju så liten, sa jag.
- Ja, just därför, sa han.
Tror att det ligger någonting i det. Den självbild man skapar som barn/tidig tonåring är ändå så fundamental del av ens bagage.

AC: Nej, har inte sett. Älskar ju Fem bilder! Tack för tipset, nu måste jag kolla in.

David: Tack!

Elin sa...

chall: haha jag var nog för trött för att uppfatta ironi.
jag tror def. att nördtjejer är mer kräsna, som jag och julia skott tidigare har varit inne på.

David sa...

Angående Ugly Betty: jag är ett stort fan men skulle nog inte säga att Betty är en nörd så sett. Alltså hon blir mobbad och så men i grund och botten så är hon en karriärkvinna med väldigt mycket kontroll över sitt kärleksliv, hon har liksom aldrig varit olyckligt kär eller sexuellt frustrerad i serien. Sen så är det kanske lite svårt med nördbegreppet när det gäller vuxna karaktärer, om man kommer ifrån lågstatusjobb som i princip är förvuxna högstadier (enligt min erfarenhet som paketsorterare på Posten åtminstone) så spelar inte den här bristen på popularitet som definierar nörden så mycket roll. Däremot kan jag inte komma på några kvinnliga vuxna nördar i stilen Comic book guy i populärkulturen. Ser gärna exempel på det om någon vet!

Att jag började spåna exempel på nördtjejer i populärkultur var alltså inte för att motbevisa att de skulle saknas utan för att jag tog det lite som en utmaning att komma på fler, det är lite av en favoritgenre för mig (i den mån det kan kallas en genre).

hemligamorsan sa...

Fantastiskt bra inlägg, och jag känner igen mig så väl. Så många karlar som har gått förlorade, för att jag inte kunde föreställa mig att de var intresserade av mig. Jag skyller på min mor, som när jag vara 12 - typ- sa "Du är inte så vacker i övrigt, men du har fina ögon", och menade det som en komplimang. När jag konfronterade henne för några år sedan, hade hon inget minne alls av det.

c. sa...

fyfan vad bra elin, precis så var det ju. jag var så jävla töntig hela skoltiden, satt mest hemma och såg film och spelade tvspel och inte var jag snygg heller. trots det var det förvånansvärt, i relation till hur jag såg ut och betedde mig, många killar som ville ha mig. eller så ville de bara ligga, vilket jag gjorde med dem allihop som den bekräftelsesökande (pre)tonåring jag var. allt jag ville var att någon tjej skulle upptäcka att jag var ganska bra ändå. så även om jag fick ligga mycket trots nördighet och fulhet var det ju mest bara tragiskt. sen någonstans på vägen växte jag upp och blev till min förvåning ganska snygg. trots det har jag fortfarande svårt att tro på de allt fler tjejer som hävdar att jag är den snyggaste ever. det stämmer liksom inte, någonstans tror jag att jag fortfarande är elva-tolv-åriga c. för det är jag ju, också. jag är fortfarande jävligt nördig, men är nu, till skillnad från då, rätt nöjd med det. plus, jag slutade bekräftelseligga någon gång i slutet på nittiotalet, så high five på det. det jag egentligen ville säga var att utan uppväxten, oavsett misären, så skulle vi förmodligen inte vara där vi är idag. vi skulle inte sagt tusen gånger om, jag skall ta mig härifrån, vänta bara. vi skulle inte kämpat lika hårt för att vinna. jag önskar att jag kunde sagt till elva-tolv-åriga c. att om femton år kommer ditt liv vara så jävla lyckat, en dag kommer du inte vara den alla blir kompis med, en dag kommer du vara den alla vill vara med på riktigt och du kommer inte behöva bekräftelse från random personer. elva-tolvåringen hade såklart inte trott på det, men det hade ändå varit ganska fint.

heja elin för att du lägger ut texter som denhär! kärlek och respekt. alltid.

kochana sa...

Jag tror många kan känna igen sig i din text. De flesta har nog haft någon form av period där de önskade att de fick någon av de snyggaste killarna så att de kunde få bort "töntstämpeln". Tyvärr är högstadiet en helvetestid, trots att det är den man har mest minnen ifrån.

Tanja Suhinina sa...

Åh! Ååååh!

Ett sjukt vanligt senario i verkligheten och sjukt ovanligt utanför verkligheten (jag tycker det är lite intressant hur saker finns eller inte finns beroende på om de existerar eller inte existerar utanför verkligheten - i fiktionen, media, etc.) är att jag pratar med nån skitsnygg och på alla sätt knullbar tjej och hon pratar om sg själv som vore hon någon helat annan. Och sedan kopplar man att hon är en av oss som "blommade ut" så sent att den cementerade oknullbara bilden har hunnit bli den enda sanna. Det ha hänt så jäkla många gånger, och först tror jag alltid att den sjukt attraktiva bruden bara koketterar, men sedan kopplar jag till allt hon sagt om sina intressen, sin uppväxt och ja...
Nu ska jag läsa kommentarena, det verkar vara spännande action i dem.

Tanja Suhinina sa...

Jag läste "för att alla killar gillar bröst, hur små dom än är" som "för att alla killar gillar stora bröst, hur små dom än är" och tyckte det var dagens roliga. Tills jag läste om.

För övrigt ja, filmscenariot med nördtjejen som tar av sig glasögonen eller barndomspojkflickkompisen som huvudpersonen möter som vuxen och ojojoj vad snygg hon blivit. De där nygjorda snyggingarna verkar suspekt ofta fatta att de är _snygga tjejer_, självbilden ändras problemfritt.

Och att tjejer skulle få hångla mer... kanske, kan inte påstå att jag sett så mycket av det, personligen. Och ska man prata nördkretsar så blir det lätt nedköp för tjejer om de väljer en kille från samma umgängeskrets, rent attraktionskraftmässigt. För alltså, jag vill inte vara sån, men tjejer brukar ha betydligt högre lägstanivå på det där med hygien. Been there, ANVÄNDE DEO! Till skillnad från.

Maria Ljungdahl sa...

Dum fråga: varför måste det vara populärkultur? Och hur definierar den här bloggen populärkultur?

Menas masskultur, sådant som finns i stor mängd och är välkänt i ungdomskretsar? Eller är det någon sorts cool-faktor som eftersträvas?

Är det för att det skall finnas en chans att de som ser en som en nörd kommer på andra tankar? För självbilden kan man ju fixa genom att hitta förebilder i den inte lika fullt så populära men ändå lättillgängliga "finkulturen".

Ett exempel som snabbt dök upp i huvudet på mig: den kvinnliga huvudpersonen, Maree Mallory, i "Deep secret" av Diana Wynne Jones. (Historien utspelar sig till stor del på ett SF/fantasy-konvent, och driver lite med hela den genren.)

Google Books Preview Se sidan 55, t ex, där den manliga huvudpersonen först får syn på henne (efter att ha förföljt henne i en biljakt genom hela Bristol).

Elin sa...

David: "Alltså hon blir mobbad och så men i grund och botten så är hon en karriärkvinna med väldigt mycket kontroll över sitt kärleksliv, hon har liksom aldrig varit olyckligt kär eller sexuellt frustrerad i serien." nej jag har också lite fått den känslan.

hemligamorsan: Uh, vilken kommentar. min mormor pratade mycket om att pojkar inte gillar flickor med kort hår när jag var liten (och klippte av mig håret) så för mig var det en revolution mot den tanken som följt mig genom livet när jag för snart ett år sen klippte av mig mitt långa hår. så mycket från barndomen som fastnar alltså.

c: "jag önskar att jag kunde sagt till elva-tolv-åriga c. att om femton år kommer ditt liv vara så jävla lyckat, en dag kommer du inte vara den alla blir kompis med, en dag kommer du vara den alla vill vara med på riktigt och du kommer inte behöva bekräftelse från random personer. elva-tolvåringen hade såklart inte trott på det, men det hade ändå varit ganska fint." ja den tanken har jag också haft så många gånger. jag vill kunna gå tillbaka och berätta att allt faktiskt kommer att bli okej in the end.

kochana: jag och min vän frugan har haft en teori om att folk som säger att de hade skitkul och trivdes på högstadiet är människor man inte kommer att komma överens med idag. hittills har den bara visat sig stämma.

tanja: jag är helt övertygad om att tjejer har en högre lägrestandard än killar. vilket handlar om uppfostran jaddajadda, men det tror jag def. så du har en viktig poäng där.

maria: viktig och bra fråga. det finns en mängd exempel i "finkultur". min definition av populärkultur just här var väl att den ska vara tillgänglig och inte avgränsad som den s.k. "finkulturen". populärkulturen blir ju mer refererad till pga att den är mer allmängiltig och därför tycker jag att det är viktigt att alternativa bilder av kvinnor måste synas där.

Charlotte sa...

Du skriver om problemet på ett alldeles lysande sätt. Igenkänningsfaktorn är dessutom stor. Det är en fröjd att läsa.

Jag har insett de senaste åren att min pappa hade rätt när han sa till mig som barn att i vuxen ålder kommer det inte att spela någon roll att jag var dålig på idrott och att ingen frågade chans på mig. Just nu spelar det verkligen ingen roll. Men ändå: jag kan inte låta bli att önska att jag för en dag vore den jag aldrig fick vara som barn. Jag vet inte vad det innebär att stjäla sprit från föräldrarna och lämna fråga chans-lappar. Det känns som om jag missat något.

Processen att inse att jag inte är en tönt längre har varit lång och pågår fortfarande. Spontant identifierar jag mig fortfarande med den jag ansågs vara som barn. I synnerhet de stämplar de vuxna satte på mig är svåra att få bort. Enligt vad jag förstår av kommentarerna är vi som upplever det så som du skriver ganska många. Det känns bra att veta.

Tack för ett bra inlägg.

Anonym sa...

Jag kom att tänka på meg i family guy. Töntig, ung och kåt som aldrig får till det med någon.

Kött sa...

Obehagligt och skönt att läsa på samma gång. Förbannelsen över "the friendship zone" lever.

Såg delen om brevet till killen i 9:an och kom att tänka på Skambyrån http://www.skambyran.se/, vet du kanske redan om, men i processen att döda gammal självbild och verbalisera ångest kan det vara en superhit att rocka loss på en scen. Iofs något jag själv aldrig skulle våga.

Kanske redan begravet, men ändå. All hail.

Elin sa...

Charlotte: Tack själv. Jag är helt överväldigad av alla kommentarer, med all igenkännelser och alla storys som ni bidrar med. På riktigt, jag hade verkligen inte väntat mig den här responsen.
Ano: Ja! Bra förslag!
Kött: Måste kolla in, tack för tips.

Anders sa...

om jag ser ordet "populärkulturell" en gång till tror jag jag kräks.

Clownmat sa...

"Herre gud det är ju precis som jag!" tänke jag nr jag läste det! (förutom att jag fortfarande är en ganska stor flicka)
Jag surfade in här av misstag, för det är så att jag driver ett radioprogram om TV-spel och dylika nörderier som går via webben kl. 19 på måndagar och just nästa vecka kommer vi ha ett specialprogram kallat "Vart är brudarna?" där vi ska prata med tjejer om gamergrls, hur tjejer behandlas inom gamerkretsar men också om kvinnligt nördei i allmänhet. Om du skulle vilja vara med och prata lite om den kvnnliga nördsjälvbilden, eller kanske bara bristen på den, får du jättegärna höra av dig! Min blogg hamnar som länk härovan, välj ett valfritt inlägg och skriv en rad där om du vill vara med så ska vi försöka styra upp det! (Vi ringer dig naturligtvis)