15 januari 2009

Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.

17 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Hoppas opponeringen går bra! Det låter som en galet intressant ämne, och du är ju så smart och klok som alltid.

Anonym sa...

Jag säger AMEN och KRAM och FÅR MAN LÄSA DEN SEN?

Anonym sa...

Jag hade sex med någon igår, inte för att jag var särskilt sugen utan för att jag inte orkade ta en diskussion. Han fick sitt och ja, jag fick inget. Efteråt kände jag mig utnyttjad, jag hade lovat mig själv att det inte skulle hända igen. Är en person som har starka åsikter, feminist såklart och relativt trygg i mig själv. Jag kommer förmodligen inte att berätta detta för någon, jag skäms. För att jag inte lever som jag lär, det jag gjorde går inte ihop med den jag är, och för att jag varken vill få medlidande eller kommentarer om hur jag borde sluta med det jag håller på med. Det vet jag ju redan.

Ett väldigt bra inlägg Elin, som var väldigt viktigt att jag fick läsa just idag. Tack!

It's all gonna be fine sa...

Jag ryser. Av igenkännande. Av att dubbelskammen stolt sträcker på sig och får mig att kuva mig lite till, fast jag borde sträcka på mig.

Och jag ryser, för du skriver så sanslöst, förbannat bra.

Tack.

Elin sa...

egon: Tack fina du! Jag hoppas också att den går bra, är galet oförberedd due to tidsbrist.

Julia: TACK och KRAM och JA DET FÅR MAN och OROA DIG INTE, JAG KOMMER BLOGGA OM DIG SNART!

Ano: Världens största kram. Döm inte dig själv. Oavsett hur stark du är, hur mycket åsikter du har, hur trygg du är i dig själv. Saker händer, vem man än är och hur mycket man än vill leva upp till sig själv.

It's gonna be fine: Sträck på dig min vän. Och tack.

Anonym sa...

Asbra skrivet. Du är min #1 source till livet som - bland annat - kvinna.

Hatar att det är såhär. Hatar att så många män aldrig kommer veta/fatta. Hatar att jag kanske inte hade fått veta det om inte du skrivit det. Hatar att jag trots att jag har fått veta ändå inte riktigt kan fatta hur det är.

Tack för att du skriver!

Anonym sa...

... #1 source i BLOGGVÄRLDEN, borde jag kanske tillägga. Min tjej är min #1 source till feminism och kvinnliga erfarenheter, obviously xD

Ordverifiering: "fulan"

Anonym sa...

Iih, vill läsa din uppsats! Ska själv skriva B-uppsats i vår och kommer förmodligen få institutionen att se rött när jag vill skriva om genus (på min institution sysslar man med statsvetenskap och i det ingår inga frågor kring jämställdhet tydligen). Vore kul att bli lite peppad.

Otroligt bra text! Som alltid.

Anonym sa...

Fast jag vet inte. När jag läser Unni Drougge och Tanja känner jag att vi har exakt noll gemensamt. Och att jag känner mig inkletad i ett genus jag inte delar. En sak jag tror att vi måste vara lite mer försiktiga med är hur mycket av kvinnoeländet som är gemensamt och hur mycket som handlar om annan problematik pga andra grupptillhörigheter (som t ex klass, ålder, uppfostran, val av försvarsbeteenden, anknytningsmönster m.m)

Det är superdåligt om man förenklar samhällsproblem till individuella psykdiagnoser (som är lite 2000-talets paradigm) men tvärtom blir inte helbra det heller.

Tänker Cissi

Anonym sa...

Varför använder du inte ordet äkthet (eller autenticitet)istället för autencitet?

Elin sa...

tronsal: tack! och haha, på tillägget. jag tror inte att det är ett särskilt stort mysterium att ha blivit socialiserat in i ett kön och du in i ett annat. förståelse, jag vet inte. hur väsentligt är det?

ano: tack! när någon smarting förklarat för mig hur jag ska gå tillväga kanske jag lägger upp den som PDF. annars kan man alltid maila eller poka för info.

Cissi: jag håller absolut med dig. skriver om det i uppsatsen också. att det erfarenhetsbetonade är farligt just pga att man hamnar i en gruppkollektivism där erfarenheten ska kunna delas på basis av vare sig kön, klass, etnicitet osv. jag har skrivit mycket tidigare om kollektivism vs individualism. jag har väldigt svårt för gruppindelningen. men måste du känna igen dig i drougges och tanjas storys för att det ska vara intressant och bidra med någonting?

ano: poststrukturalistisk språkskada. du är inte den enda som irriterar dig på det: http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programID=478&Nyheter=1&grupp=1793&artikel=1164101

Tanja Suhinina sa...

Och min och Elins något exklusiva klubb för inbördes beundran fortsätter sin verksamhet. Can't help being awesome =)

Cissi, jag håller verkligen med. Alltså, att ingen tjönar i längden på om man börjar tro att allt kan generaliseras, ens sådant som känns igen av många. För mig ha sådana skildringar ibland värde av att någon annan formulerar det jag tänker (när jag känner igen mig) och ibland av att jag får inblick och förståelse för ett problem jag själv inte alls kan känna igen och problemets existens känns mer verkligt (när jag inte känner igen mig). Jag har på sistone bloggat en del om människor som på skildringar som de inte känner igen reagrar med "det är inte alls så", och den reaktionen tycker jag är rätt, tja, existensrättsfråntagande. Men däremot är det bra att med utgångsläge från "jag känner inte igen mig" kunna försöka komma på varför, om man kan känna igen liknande från samma sammanhang och kanske så småningom förstå och ja... komma närmare lösningen på Det Stora Pusslet om Hur Saker Funkar.

Anonym sa...

Jag läser med behållning vad du skriver trots att biologiska och åldersbestämda fakta förmodligen inte gör att jag tillhör dina vanligaste läsare. Att inte nå upp till sina ideal och den moral man eftersträvar är svårt. Den glipa som bildas smärtar och det gäller nog alla som är uppriktiga mot sig själva.

När det gäller Unni Drougge så är det lustiga att hon redan har skrivit en bok om en stygg man som behandlat henne illa; "På andra sidan Alex". Hon tar här heder och ära av sitt andra ex hennes många barns fader. Men, eftersom det ser lite illa ut att alltid skriva illa om sina före detta partners så anser hon nu att Mats (Alex) barnens far är en hyvens kille och att de hade en fin intensiv tid. Visserligen är allt relativt men om du personligen har träffat Unni och talat med henne en längre stund så inser du att hennes skrivade inte så mycket beror på levda erfarenheter som upplevda och dramatiserade delar av ett liv nedtecknade av någon med känsla för dramatik. Unni kan delvis jämföras med den där Mia som lyckades få Liza Marklund att skriva en bok som inte heller grundas i erfarenhet utan upplevdt drama. Om man till detta lägger Unnis människosyn och märkliga svartvita uppdelning av tillvaron så blir boken något annat. Något man både kan gråta och skratta åt.

Anonym sa...

Tanja, jag tycker fortfarande att den gamla kampanjslogan "Alla lika - alla olika" är karta nog att hålla sig i.

Människor är i grunden väldigt lika. Inte minst blir detta tydligt i klientarbetet (vi delar ju yrke snart du och jag). Det är marginella skillnader mellan slutenvårdspatienten sen tio år tillbaka och dig själv när det gäller drömmar och rädslor.

Samtidigt är varenda klient unik och sjukt olik dig själv i massor av frågor. Och då gäller det att känna igen känslorna men inte göra sig själv till norm för vad som är friskt och sjukt beteendemässigt.

Otroligt svårt, otroligt intressant. Och en del pusselbitar tilltalar ju en själv mindre än andra.

Ibland tror jag inte ens att det kommer att bli ett stort pussel. Utan kanske många små. Där vissa blir hemmafruar och andra queer-drottningar. Men allt ändå är nån slags kvinnlighet och bakom det mänsklighet.

Individualism-kollektivism är kanske den knepigaste dimension som finns att hamna rätt på.

Själv gör jag nog misstaget att bli för individualistisk när det gäller kön och för kollektivistisk när det gäller klass.

Jobbar på det.
/Cissi

Huskorset sa...

"Skuld och skam
skuld och skam
Är den enda vägen fram"
har jag skanderat i några år så fort jag kommit åt. En ironi för att sticka hål på dem, givetvis. Det är enda sättet. Genom, förbi, framåt. Word, m.a.o.

Elin sa...

Tanja: inbördes beundran ftw. mycket klok kommentar!

Desperado: jag har ett ganska brett spann gällande både ålder och annat, så du kan känna dig välkommen. jag varken dömer eller hyllar drougge som person, eftersom jag inte känner henne alls. det var den reaktion som jag fick efter boken, helt enkelt. det finns polisrapporter och annat som kan styrka misshandeln, så jag litar till hennes historia. hon är ju väldigt hård mot Mats fortfarande, i Boven i mitt drama till exempel. känns inte alls som att hon utmålar honom som en "hyvens kille" i boken i alla fall.

Cissi: "Individualism-kollektivism är kanske den knepigaste dimension som finns att hamna rätt på." HELL YEAH på den.

Huskorset: åh så fint, det ska jag också börja ironi-skandera!

Anonym sa...

Tack för att jag var välkommen att läsa:) Jag har själv skrivit uppsatser i idéhistoria på den gamla tiden. Boven är nog en bov men det är i Unnis blogg som hon tagit tillbaka ganska mycket om Mats. Kom också ihåg att samtliga barn valt att leva med Mats. Båda har jobbat med Slitz vilket knappast känns så kul. Den har förvisso ballat ur mer sedan hon lämnat. Men de är egentligen båda ganska roliga och genuint alternativa och började med en anarkistisk tidning kallad april. De var båda arbetsvägrare och det måste hyllas.