Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.