Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

En liberal och öppen kyrka

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Brist ut min själ i lovsångsljud

Jag är så oändligt glad att jag får uppleva den här dagen.
Jag är glad som kristen, som icke-straight, men framförallt som människa.
Det beslut som Kyrkomötet idag har fattat är unikt. Det markerar någonting oerhört viktigt, om kärlek, öppenhet och tro. Jag är så förbannat stolt över att jag fick vara med den dagen då Svenska Kyrkan fattade beslutet om samkönade äktenskap.
På Aftonbladet Debatt skriver jag mer om det.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som "tröst" och "ångest" visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen "Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband."

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Gud är subjektiv

Moderaterna, Centern och Folkpartiet föreslog igår att äktenskap för alla ska gälla från och med 1 maj. Det här är det bästa förslaget som hittills lagt i frågan.
Det är viktigt att framhålla att endast de präster som vill ska viga homosexuella par. Lika lite som staten kan gå in och tvinga en företrädare för ett religiöst samfund att viga homosexuella par, mot dennes vilja, kan jag tänka mig att de samkönade par som önskar gifta sig vill vigas av någon som anser att deras kärlek går emot den kristna tron. Jag anser alltså, till skillnad från RFSU, att motionen är rätt ute när man lägger in en klausul som gör det möjligt för enskilda präster eller hela samfund att vägra viga samkönade par.

Kristdemokraterna reserverar sig, naturligtvis och kritiserar förslaget. ”Ingen ska tvingas att viga homosexuella”, skriver Göran Hägglund och Stefan Attefall på Newsmill.
Vilket alltså är helt sant, men så är inte heller fallet i den här motionen. Staten och kyrkan är skilda från varandra, men Svenska Kyrkan har utrett sin syn homosexualitet sedan många år och det finns en majoritet i Kyrkomötet som vill att homosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan.

Det finns någonting beklämmande i argumentationen kring religionsfrihet i debatten kring det samkönade äktenskapets vara eller icke vara. Med tanke på att det i motionen just trycks på att staten inte avser att tvinga vare sig enskilda präster eller samfund att förrätta samkönade vigslar och att majoriteten i Kyrkomötet ställer sig positiva till samkönad vigsel, är det svårt att finna konflikten i religionsfriheten.
Det finns dessutom en annan definition av religionsfrihet också. Den om att varje enskild individ har rätt till sin tro. Det innebär att jag har rätt att tro att jag är älskad av Gud som den jag är och att jag har rätt till att tro på min Gud. Det innebär att jag har rätt till att tro på en Gud som inte dömer mig och ser min bisexuella läggning som en synd, utan en Gud som är skapad av och för kärlek och där människan är älskad hur hon än må vara. Det innebär också att jag samsas i kyrkbänkarna med människor som anser att min sexuella läggning är en synd eller en sjukdom som måste botas eller stävjas.

Den amerikanska queerteologen Kathy Ruby skriver i sin artikel Subjectivity and Belief hur den kristna tron inte kan undgå den individualisering och fragmentering som resten av det västerländska samhället redan är en del av. I och med en sekularisering och en mer fragmenterad omvärld, där stater och kyrkor skiljs åt, måste också kyrkan öppna upp för fler tolkningar och omfatta fler subjektiva trosinriktningar.

Det är förvisso ingenting nytt. Inom den befrielseteologiska agendan, som omfattar såväl antirasistiska-, feministiska- och queerteoretiska läsningar, har kravet på att upplösa den objektiva tolkningen av den kristna Guden alltid stått i centrum. Befrielseteologin syftar till att synliggöra alternativa Bibeltolkningar, på ett sådant sätt att både förtrycket mot den utsatta gruppen och kritik mot den så kallade ”objektiva” Bibeltolkningen framträder.
Queerteologin har länge kämpat med att hävda Bibelläsningens subjektivism och kritisera den hegemoniska Bibeltolkningens förtryck av HBT-relaterade grupper.

Debatten kring äktenskap för alla har handlat så mycket om att det hotar dem som tolkar Bibeln och den kristna tron som att äktenskapet ska vara reserverat för man och kvinna.
Väldigt lite har sagts om alla de, som i befrielseteologins namn, har kämpat för att påvisa den kristna trons korrelation med queer och HBT-frigörelse. Alla de som skrivit avhandlingar, diskuterat, föreläst, predikat och debatterat för att de har rätt till samma tro som de som menar att de lever i synd. Alla de som blivit stoppade i kyrkogången när de velat ta nattvard, blivit pratade om och utsatta för hot, spottade på och blivit ovälkomnade, enbart på grund av att den tidigare så fasta hegemoniska tolkningen av Bibeln säger att de lever i synd.
Bibeln är skriven av människor. Det är människors tolkningar av Gud. Således kan tolkningarna göras om och göras nya och läsas på mängder av olika sätt i evinnerlighet.
För alla oss som gjort andra Bibeltolkningar, för alla oss som delar samma Gud som dem som menar att vi lever i synd, men som ändå inte tror på att deras syn på Gud är den objektiva och sanna, är beslutet om samkönade vigslar ett erkännande.

Såhär skrev jag för något år sedan i min avhandlingsanalys av den mest kända svenska queerteologiska avhandlingen; Hatar Gud bögar? av Lars Gårdfeldt:
Är det rätt väg att gå att söka erkännande hos en hegemonisk teologi, som innehåller uteslutande mekanismer och normeringar, genom att skapa andra tolkningar?
Begreppet erkännande är problematiskt och framförallt i den här kontexten. Det de uteslutna och de som utesluter har gemensamt är en religiös tro och en gemenskap i sin tro. Det är i gemenskapen och i tron som uteslutningen sker. Möjligheter till motstånd kan därför ses som problematiska. Det man gör motstånd mot är en teologisk grund som bidrar till osynliggörande, förtryck och stigmatisering av ens erfarenheter. Trots att man delar samma tro är det möjligt för makten inom tron att osynliggöra och förtrycka i just religionens namn.

Det är just det som kyrkan som samfund, såväl som grupper och individer inom kyrkan, måste slåss med och alltid har gjort. Kvinnliga präster vid sidan om kvinnoprästmotståndare, homosexuella bredvid dem som menar att homosexualitet är en synd. Jag måste dela en Gud, en helig skrift och Jesus tillsammans med människor som har åsikter som i mitt tycke går helt emot den Gud jag tror på och den Jesus som vägleder mig.
You give love a bad name!, skulle jag vilja skrika till dem och påpeka gång på gång hur Jesus såg till de svaga, de utstötta och de annorlunda. Hur Jesus i själva verket är en av de starkaste queerikonerna vi har, eftersom han såg till dem som befann sig bortom normerna och makten och gav dem samma människovärde och kärlek som alla andra. Hur Gud i grunden handlar om kärlek och mänsklighet, att faktumet att man lever – hur man än lever – är tillräckligt för att man ska bli älskad och välsignad.
Men det spelar ingen roll. Sida vid sida, men ändå så långt ifrån varandra, delar vi kyrkbänkar och Biblar. Jag måste acceptera och fortsätta slåss för en befrielseteologisk agenda. Det finns inga konsensusbeslut i trons namn. Men rätt att tro har vi alla.

För mer läsning: Lars Gårdfeldts Hatar Gud bögar?
Kathy Rudys Subjectivity and Belief i Queer Theology: Rethinking the Western Body
Karin Långström Vinges blogg som innehåller mängder med bra information och argumentation kring HBT och Svenska Kyrkan

Lite kuriosa: I Bibeln finns bland annat en text om Ruth och Noomi, två änkor som förklarar sin kärlek för varandra, som av många befrielseteologer inriktade på en queer läsning av Bibeln kommit att ses som ett uttryck för samkönad kärlek. Dessa kärlekstexter används ofta på heterosexuella bröllop, då det är en av få kärlekstexter i Bibeln som inte fokuserar på mannens överordning och kvinnans underordning, vilket oftast är fallet när heterosexuella relationer omskrivs i Bibeln. Homosarna har således invaderat de kyrkliga äktenskapen sedan länge.