18 september 2008

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

14 kommentarer:

Anonym sa...

Jag längtar också tillbaka ibland. Till gungorna i parken nära där mamma och pappa bodde, men längre än så gick man aldrig när man tjuvrökte. Jag längtar efter att inte ha något val, att alltid vara hemma och hemma är där föräldrarna bor.
Åh, din text gjorde mig helt nostalgisk. När försvann det där pirret på julafton liksom? När försvann det där att ligga vaken på födelsedagen och vänta på tassande steg, sug i magen. Åh.

stambyte sa...

Väldigt hög igenkänningsfaktor på det här inlägget. Men jag tror, som du faktiskt satt som label, att det här är en typisk 80-talsåkomma. Vi längtar liksom alltid efter det vi inte har.

Anonym sa...

Det är ju hemskt egentligen, men jag hatar att man har "alla möjligheter" samtidigt som man hela tiden känner sig så begränsad. Svårförklarat...

Kristoffer Viita sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Kristoffer Viita sa...

Alla traditioner och institutioner (familjen den sista) är ju gone baby gone. Kvar återstår lilljävla identiten som blivit ett fett monster till projektarbete. Som dessutom måste bli så lyckat och roligt som möjligt. Klart att man får prestationsångest och längtar tillbaka ibland.

Anonym sa...

gud va vacker text. jag känner såhär jätteofta. kunde inte vänta att flytta ifrån norrland. nu sitter jag här i london och remenissar över högstadieperioden. en blandning av nostalgi och the grass is always greener i guess.

Anonym sa...

wow, fint skrivet!! var tvungen att läsa texten högt för det kunde lika gärna varit mina egna tankar. trodde ingen annan kände som jag, för det är aldrig någon som fattar när jag försöker beskriva.

men jag längtar också tillbaka ibland, tillbaka då allting var lite lättare fast samtidigt lite jobbigare. när det var första gången, första sexet, första fyllan... ja, när allting var nytt.

brinna eller försvinna sa...

Vackert och fint!

Anonym sa...

detregnarkonfetti: ja shit ja. när julafton var magiskt och någonting att längta efter. minns även när jag verkligen kunde gå och längta efter lördagkvällar då man fick titta på Det kommer mera, äta popcorn och vara uppe sent. typ till tio. fast det var ju innan tonåren.
veckat: definitivt 80-taliståkomma. självförverkligandets baksida.
agnes: svårförklarat, men jag håller helt med dig och förstår dig.
kristoffer: ja bra där. det har du helt rätt i. självförverkligandets baksida, återigen.
linda: mindre okomplicerat eller mindre komplicerat?
norrland: ja, det är intressant. jag lever ungefär exakt det liv jag ville leva när jag gick på högstadiet. minus snygg rockstjärnepojkvän möjligen. jag vet att högstadiet var ett jävla helvete. men det fanns ändå en trygghet i att det var ett jävla helvete under en övergående period.
l&a: tack!

Anonym sa...

men du är som een tonåring.skriver som en

Anonym sa...

ano: jasåå
linda: jo jag anade det :=)

Anna sa...

exakt exakt så här känner jag med. vad hände?

Anonym sa...

anna: ja, bra fråga. vi blev, hemska tanke, vuxna?

Anonym sa...

"den där kreativa tristessen där drömmar skapas".

Intressant. Vill du utveckla det? För det är precis där jag befinner mig - just nu. Men vart är drömmarna du säger ska skapas? Jag är naken. Jag bara står här och vet varken ut eller in. Är 44 år. Barnen stora och utflugna. Inget jobb. Ingen bostad. Vet inte vad jag vill. Tips?

Kram
Ella