- Båda mina två romaner har kommit till efter att jag avslutat en relation med en man. För mig har kärleken och skapandet uteslutit varandra. Jag har fokuserat all min kraft på mina män. Sedan har jag också använt kärleken som ett sätt att fly från mig själv.
Också tänker jag återigen på våren 2006 då jag hade tjänstledigt två månader för att skriva på min roman, men var tvungen att gå ut tre kvällar i veckan och söka bekräftelse istället.
Också tänker jag återigen på november 2007 då jag, tre dagar efter att jag och mannen jag hade en relation med den sommaren och hösten hade gjort slut, köpte en flaska Southern Comfort, stängde in mig i min lägenhet och skrev allt det som har substans och värde i det där romanprojektet. All energi som jag lagt på att försöka hålla ihop en relation som var dömd redan när den inleddes la jag istället på skrivandet.
Också tänker jag på hur jag och min vän som jag, när jag går in som mitt alter ego Konstnärskvinnan, brukar kalla Konstnärssyster satt i Stockholm och pratade om att människor ska inspirera. Att vi hädanefter ska ta vår vulgofeministiska konstnärsdiskurs to the next level och enbart se män som musor. Sedan kom vi på det där om att inte se män som kollektiv och att se bortom kön också blev vår vulgofeminism bara en osmaklig motdiskurs mot det vi egentligen tror på. Är man dessutom inte straight blir det ju ännu svårare, för gudarna ska veta att kvinnorna också inspirerat men också sårat och lämnat mig försvagad.
Också tänker jag att Konstnärskvinnan är en relativt förbittrad varelse av vulgofeminism och hämnddiskurser. Att Elin inte ens är hälften så tuff som sitt alter ego. Hon tror, precis som Konstnärskvinnan, på sin egen självständighet och på att sätta sig själv och det hon gör i första rummet. Men hon måste fortsätta tro på att kärleken, inspirationen och skapandet kan gå hand i hand och att det måste finnas en kärlek som ger lika mycket som den tar, utan utplånande eller förlorande av det egna jaget. Hur ska man kunna sluta tro på något sånt?
Det sista inlägget
15 timmar sedan
4 kommentarer:
Genom att aldrig lyckats ha börjat tro på. Och skaffa katt.
Svårt att uppnå i efterhand, tyvärr.
jag har kattfobi. men adoptivbarn har jag däremot varit sugen på länge.
Adoptivbarn kanske kan funka, men ger inte samma ungmökänsla.
Barnen kan man dessutom säkert dressera att säga jagälskardig medan katterna bara stirrar när man kommer och ser ut som Jaha, du igen. Och så sitter man vid fönstret och tittar ut på regnet. För full effekt.
julia: men jag vill egentligen inte ha känslan av ungmö. jag vill ha en hund eller ett litet adoptivbarn som älskar mig och beundrar mig gränslöst mycket. och eh, det kanske är där min problematik ligger och jag borde börja.
linda: tack. ja, det är svårt. men jag tror på egen plats, absolut.
Skicka en kommentar