3 augusti 2008

Lågstadiediscot går igen

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

6 kommentarer:

sofia sa...

nja, för mig finns det inget riktigt samband. eller vad säger du om den här sofian: går helst inte på discon alls för där måste man vara sådär SOCIAL. Agerar storartad panelhöna väl där, blir aldrig uppbjuden o bjuder aldrig upp, byter några skygga ord med de andra panelhönorna, dricker bara en läsk, åker hem tidigt.
i kontrast till halv-alkisen som är ute tre ggr/vecka, pratar och skrattar tills magen får träningsvärk och ligger runt som en galen kanin.
musiken tyckte jag iofs var lam redan på mellanstadiet, där har vi ju ett samband.

LSM sa...

Din teori håller naturligtvis inte för fem öre, men det vet jag att du inte trodde att den gjorde heller, det var bara ett snyggt grepp, no? ;)

Jag gick på ett (1) mellanstadiedisco (klassfester etc undantagna). Jag var enligt alla andra lika outsägligt töntig som vanligt fast själv tyckte jag att jag var snygg (i röda jeans, en tröja med ett fjärilstryck och svarta mockakängor). Det var kul att dansa tills någon härmade min dansstil och alla hans kompisar skrattade. Annars var det hela rätt obehagligt.

Och trots att jag kanske har en lite egensinnig kläd- och dansstil som folk kan le åt ibland tycker jag inte alls att mellanstadiediscojaget stämmer med mitt nuvarande "skitfull och skitglad i-don't-give-a-fuck"-klubbjag.

Jag gick på ett (1) högstadiedisco också, vad jag kan minnas. Då tyckte jag att jag och Bästisen var coolast fast ingen annan förstod det, upprörde mig över hur andra rökte och drack öl, blev hämtad tidigt och hade pip i öronen i veckor efteråt.

Sedan blev jag alternativ och gick inte på några fler såna där tillställningar för pöbeln.

Pernilla sa...

haha, herregud. jag var killen som åt upp hela popcornskålen, fast jag är en tjej. och jag är fortfarande tjejen som äter upp hela chipsskålen på förfesten och mest ser fram emot fyllekäket efteråt. din teori stämmer nog lite halvt ändå.

Elin sa...

alltså, den enda empiri jag tidigare hade gällande denna teori var mig själv och frugan och vi tyckte båda att den stämde. så jo, jag var nog rätt seriös när jag la fram den. men annars funkar den väl bara som stilistisk grepp alternativt ursäkt för mitt störda beteende hoppas jag.

frugan sa...

ja, den stämmer ju rätt bra på mig, skrämmande.

Grovt Initiativ sa...

jag är whopperkillen!