Lågstadiediscot går igen

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

Du är Tony Manero du också (kan man få höra Toto ällär?)

Är du ute ikväll? Full?, skriver mamma i ett fredagskvällsms som hon alltid gjorde förr. Oftast fick hon svaret ja. En gång fick hon svaret jag är fulL OCH JAG HAR JÄTTEKUK MEN ska jag ligha med nittonåring liksom snygg men så ung?.
Det var kanske inte det svaret hon ville ha och det där med att min T9 väljer kuk framför kul slutar aldrig att roa med konstiga fylle-sms (en annan variant var när min Amsterdamsflicka skulle på flatklubb med sin gamla brud och jag skriver hoppas ni får kuk till henne).
Hursomhelst och ursäkta stickspåret, den här fredagen svarar jag nej jag ligger hemma och läser och dricker biodynamiskt odlad juice. Det är liksom där jag hamnat. Graden av tråkighet och aversion mot alkoholhaltiga aktiviteter har liksom skjutit i höjden.

Så kommer en lördag då jag hänger med på en helt fantastisk förfest på en balkong och dricker drinkar och campari och jag har min nya smashing klänning och är sådär snygg som man bara är någon gång varannan månad och vi pratar kroppsbehåring, Lionel Richie och jag tror kanske att Jennys Steve Irving-imitation slår hennes Lisebergskanins-imitation, vilket inte säger er någonting men herregud vad jag skrattade.

Sedan går vi ut. Och allting blir bara skittråkigt och misspepp och jag minns exakt varför jag inte går ut längre. Gud alla ni som går ut varje helg och varannan veckodag, hur orkar ni? Hur orkar ni med alla pretentiösa eller helt fantasilösa DJ:s som spelar samma jävla electrokorrekta tråkdunk eller radar upp samma indielåtar man redan tröttnat på eller som bara spelar musik som ingen vill dansa till men likt förbannat gör för det är det som bjuds? Hur orkar ni med trängsel och toalettköer och hur orkar ni med långa blickar och kvart i fem-ragg som ni egentligen inte vill ha? Hur pallar ni med att stå i era hörn i era snygga märkeskläder och attityder och vara sanslöst korrekta och hoppas på att få posera framför Djungeltrummanfotografen en hel kväll?
Det här är vad jag vill ha: Glada, avslappnade, opretentiösa människor som lyckodansar och dricker till musik som anpassas lagom mycket efter vad människor dansar till och som skiter fullständigt i korrekthet eller vad som anses som fin musik. Roliga fyllesamtal med nya människor och en trevlig stämning. Nya idéer, innovation och lite inspiration. Opretentiös ass-shaking och härjande. När fick jag det senast i Göteborg? Jag minns inte ens.

Men jag minns en tid för inte så längesedan då jag likt förbannat, trots allt detta, gick ut varje helg. För att det var det enda jag kunde göra, det enda som var roligt och meningsfullt. Jag tänker på Saturday night fever, en av de bästa scenerna. Den där Tony ber om förskott på lönen för att han ska ut med polarna till dansstället. Chefen som svarar att han får lön på måndag för annars gör han av med allt på helgen.
- Tony, you gotta start saving up money and think about your future!
Tony som svarar;
- What future? Fuck the future! Tonight is my future!
Det var precis så just då. När jag satt på lågavlönade kontorsjobbet som jag var skitless på och sedan gick hem och åt gröt framför Förkväll innan jag la mig och väntade på sömnen som aldrig kom. När mina drömmar var en flopp och framtiden helt oviss och dyster och jag hade ingen aning om vem jag skulle bli och vad jag skulle vara. Då när jag var ful, glåmig och konstant skittrött på en spårvagn hem till sunklägenheten i miljonprojektsområdet. Då var helgerna min räddning, det enda som fanns. Då när jag svidade om till klänningar och sminket, tog klirrkassar och dansade hela natten oavsett musik och flirtade, log och köttade mig tills jag förhoppningsvis hittade det där kvart i fem-ragget. Det var de kvällarna då jag var någon. Det var dom som var min framtid, ingenting annat.

Jag tänker på alla Tony Maneros. Alla som sitter på sina niotillfem-jobb som de – vi – hatar och som räknar ner dagarna till helgen. Som får svida om, ömsa skinn och hitta sig själva i drinkar, dans och fylleposerande. Det är inte illa alls. Det är ett state of mind där man har fantastiskt roligt och det blir ett sätt att leva. Jag lever inte så längre, jag har inte roligt längre. Jag vill bara bli fylleknäpp och härja med mina vänner, ass-shaka till lite publikfriande musik någon gång ibland. Kan man få höra Toto ällär? Kan jag få ha lite skoj jag med?

Fotnot: Ju mer sakerunderhuden förvandlas från ältblogg till gnällblogg, desto mer behov känner jag av att minröja bort invändningar innan de kommer. Alltså; jag menar naturligtvis inte att man nödvändigtvis måste ha ett tråkigt vardagsliv bara för att man går ut flera gånger i veckan och tycker att det är skoj, liksom bara fatta poängen okej?