Är du ute ikväll? Full?, skriver mamma i ett fredagskvällsms som hon alltid gjorde förr. Oftast fick hon svaret ja. En gång fick hon svaret jag är fulL OCH JAG HAR JÄTTEKUK MEN ska jag ligha med nittonåring liksom snygg men så ung?.
Det var kanske inte det svaret hon ville ha och det där med att min T9 väljer kuk framför kul slutar aldrig att roa med konstiga fylle-sms (en annan variant var när min Amsterdamsflicka skulle på flatklubb med sin gamla brud och jag skriver hoppas ni får kuk till henne).
Hursomhelst och ursäkta stickspåret, den här fredagen svarar jag nej jag ligger hemma och läser och dricker biodynamiskt odlad juice. Det är liksom där jag hamnat. Graden av tråkighet och aversion mot alkoholhaltiga aktiviteter har liksom skjutit i höjden.
Så kommer en lördag då jag hänger med på en helt fantastisk förfest på en balkong och dricker drinkar och campari och jag har min nya smashing klänning och är sådär snygg som man bara är någon gång varannan månad och vi pratar kroppsbehåring, Lionel Richie och jag tror kanske att Jennys Steve Irving-imitation slår hennes Lisebergskanins-imitation, vilket inte säger er någonting men herregud vad jag skrattade.
Sedan går vi ut. Och allting blir bara skittråkigt och misspepp och jag minns exakt varför jag inte går ut längre. Gud alla ni som går ut varje helg och varannan veckodag, hur orkar ni? Hur orkar ni med alla pretentiösa eller helt fantasilösa DJ:s som spelar samma jävla electrokorrekta tråkdunk eller radar upp samma indielåtar man redan tröttnat på eller som bara spelar musik som ingen vill dansa till men likt förbannat gör för det är det som bjuds? Hur orkar ni med trängsel och toalettköer och hur orkar ni med långa blickar och kvart i fem-ragg som ni egentligen inte vill ha? Hur pallar ni med att stå i era hörn i era snygga märkeskläder och attityder och vara sanslöst korrekta och hoppas på att få posera framför Djungeltrummanfotografen en hel kväll?
Det här är vad jag vill ha: Glada, avslappnade, opretentiösa människor som lyckodansar och dricker till musik som anpassas lagom mycket efter vad människor dansar till och som skiter fullständigt i korrekthet eller vad som anses som fin musik. Roliga fyllesamtal med nya människor och en trevlig stämning. Nya idéer, innovation och lite inspiration. Opretentiös ass-shaking och härjande. När fick jag det senast i Göteborg? Jag minns inte ens.
Men jag minns en tid för inte så längesedan då jag likt förbannat, trots allt detta, gick ut varje helg. För att det var det enda jag kunde göra, det enda som var roligt och meningsfullt. Jag tänker på Saturday night fever, en av de bästa scenerna. Den där Tony ber om förskott på lönen för att han ska ut med polarna till dansstället. Chefen som svarar att han får lön på måndag för annars gör han av med allt på helgen.
- Tony, you gotta start saving up money and think about your future!
Tony som svarar;
- What future? Fuck the future! Tonight is my future!
Det var precis så just då. När jag satt på lågavlönade kontorsjobbet som jag var skitless på och sedan gick hem och åt gröt framför Förkväll innan jag la mig och väntade på sömnen som aldrig kom. När mina drömmar var en flopp och framtiden helt oviss och dyster och jag hade ingen aning om vem jag skulle bli och vad jag skulle vara. Då när jag var ful, glåmig och konstant skittrött på en spårvagn hem till sunklägenheten i miljonprojektsområdet. Då var helgerna min räddning, det enda som fanns. Då när jag svidade om till klänningar och sminket, tog klirrkassar och dansade hela natten oavsett musik och flirtade, log och köttade mig tills jag förhoppningsvis hittade det där kvart i fem-ragget. Det var de kvällarna då jag var någon. Det var dom som var min framtid, ingenting annat.
Jag tänker på alla Tony Maneros. Alla som sitter på sina niotillfem-jobb som de – vi – hatar och som räknar ner dagarna till helgen. Som får svida om, ömsa skinn och hitta sig själva i drinkar, dans och fylleposerande. Det är inte illa alls. Det är ett state of mind där man har fantastiskt roligt och det blir ett sätt att leva. Jag lever inte så längre, jag har inte roligt längre. Jag vill bara bli fylleknäpp och härja med mina vänner, ass-shaka till lite publikfriande musik någon gång ibland. Kan man få höra Toto ällär? Kan jag få ha lite skoj jag med?
Fotnot: Ju mer sakerunderhuden förvandlas från ältblogg till gnällblogg, desto mer behov känner jag av att minröja bort invändningar innan de kommer. Alltså; jag menar naturligtvis inte att man nödvändigtvis måste ha ett tråkigt vardagsliv bara för att man går ut flera gånger i veckan och tycker att det är skoj, liksom bara fatta poängen okej?
Fackprosa
5 timmar sedan
3 kommentarer:
jag vill inte svarta ner din ångestfyllda inneboende Gesslebrorsa ytterligare, det är nog därför jag inte kommenterar så mycket för tillfället.
supandet och festandet är min stora oförståelse, mitt stora frågetecken. så många bloggar som fylls med drinkar, fylla och ragg med efterföljande ångest (attackera mig! all ni). jag fattar kopplingen singel=flirta och ragga, jag fattar kopplingen singel=mycket bloggande, men ändå; är det bara jag som får avsmak? fylla ger mig associationen äckel och kladd, påhängsna män och blickar som tuggar mitt kött. bakfyllan kommer som en bekräftelse; nä detta kan inte vara sunt för varken kroppen, själen eller mänskligheten. vad människor får ut av det i slutändan kan jag inte förstå, för mig är det som vilken annan drog som helst: hög för stunden, och förfall i det långa loppet. notera dock att salongsberusad inte är samma sak som fylla.
panso: jag super, jag är singel, jag bloggar om det.
jag skäms inte över att erkänna att fylla för mig är att inte behöva bry mig om de tunga ångestmolnen runt mitt huvud, det är att bli bekymmerslös och glad per automatik och skita i vad jag brukar inbilla mig att kreti och pleti tycker, det är att aldrig inte veta vad man ska säga, det är att känna rytmen med en säkerhet som försvinner när jag är nykter, och det är att vara ständigt småkåt på sig själv på ett uppskattande, självbejakande sätt.
det är en drog, naturligtvis.
men den är som balsam på såren i hjärtat och som ett kitt i sociala relationer.
(och elin: jamen eller hur!)
den här bloggen var fram till nyligen en precis sådan blogg och jag kan inte annat än hålla med LSM. jag är den första att skriva på att det är destruktivt och jaa, det är ett kitt i sociala relationer men alkoholen sabbar också så sanslöst många relationer.
den är väl som alla andra droger; en skön tillflykt.
Skicka en kommentar