Kulturkrockar (eller; citationstecken-gesten är det "nya" svarta)

På nio timmar hinner landskapet förändras. Lövskogen med regnskyarna i stormar utanför den skyddade bubblan av gummi glas och metall (förlåt J. Berg-skadan) blir solskenet över granar, precis som bebyggelse blir ödsligt karga vyer med småsamhällen utspridda som hållpunkter som tar mig närmare målet. På nio timmar färdas jag från en fredagnatt till en lördagnatt. En kulturkrock på ett dygn .

För fredagkvällen inleds redan med after worken. Vi fnissar över ölen som slår så hårt mot huvudet efter en arbetsvecka och sedan skapar jag revival för citationstecken i luften-gesten.
Jag tror att det är när några av kollegorna ska på 7-eleven och som de två smygrökare jag och Lena är fattar vi genast vad som är i görningen.
- De ska på ”7-eleven”, säger jag och två dubbelfingrar åker upp i luften.
Lena som skrattar, till och med hon som är 40-årsåldern vet att den gesten är hopplöst passé och arkiverad tillsammans med ironin i lådan märkt 90-talet. Sedan är det kört. Sedan är allting citationstecken-gesten.
- Väntar du på sms från en ”kompis” eller? Flinar hon när jag tittar på mobilen för femte gången på en kvart.
Vidare därifrån till den där en enda ölen med V. Ett citationstecken i luften är på sin plats även här. Hon ska upp och jobba, börjar klockan sju, jag ska upp till tåget och har inte hunnit packa. Men det blir som det blir med oss två, vi driver på varandra i den där sista ölen som blir ännu en sista öl och jag viftar med citationstecknen i luften och precis som med drickandet går vi som vanligt överstyr.
- Ska ”vi” gå vidare till Kellys? Undrar hon och jag skrattar så jag gråter över ett helt meningslöst citationstecken, de är nästan alltid bäst när de bara är helt fel. Sedan träffar ”vi” (notera det korrekta med citationstecknet här) mannen i baren och fylledrygar oss med fingrarna i luften innan V. vips är uppraggad och jag inser att jag är ensamma kvinnan i baren.
Han skriver att kom till festen eller så kommer jag dit och jag är välkommen på festen som jag springer till i regnet på Linnégatan och jag hinner snabbkolla i fönstrets reflektion hur jag ser ut innan han kommer nerför trapporna och jag är genomdränkt, hemsk och fylletrött men han kommer med famnen och leendet och det är skitsamma. Hans vänner tycker om mig och jag tycker om dem och jag är nära att bli medlurad till Pustervik också innan elvans spårvagn väntar in mig medan vi tar avsked och jag tar tag i det vuxna ansvarsjaget som lurar där, trots mängden alkohol.

Nio timmar på ett tåg. Jag vaknar halv åtta med ett ryck. Skriker först att jag har försovit mig till jobbet, skriker sen att jag har missat tåget. Inser att ingetdera skett men att jag behöver kräkas upp minst fem av de där sju ölen jag drack och så sker däremot.
Nio timmar på ett tåg senare, bredvid mamma i bilen ut till släkten på byn och kalaset. Farfar med öppna famnen, kött och potatis. Kusinen, den två år äldre, som köpt släktgården och renoverat, dammar av gamla biljardbordet. Kvinnorna diskar och männen spelar biljard, dricker whiskey och spelar Johnny Cash. Det är en bild av ett hemma det tar en stund att vänja sig vid, men som jag någonstans älskar. Whiskeyn, countryn, amerikansk hillbillykultur i en norrländsk tappning med biljardköernas stötar med efterföljande manliga vrål i olika tonläge beroende på resultat.
Jag inser var vardagsfeminismen kommer ifrån när mamma släpper disken, kommer fram till mig och väser om att hon blir så trött på machokulturen och varför ska karlarna leka och kvinnorna diska. En kort stund senare har jag och mamma krävt vår rätt till att bli bjudna på whiskey, utmanat farbror och kusin på ett game. Vi lägger in en varsin prilla, tar en klunk av det brännande jag bara dricker för sakens skull och sen fetvinner vi. En stund senare har både fastrarna och 80-åriga, halvdöva farmor blivit involverade under skratt och kärlek .

Ett dygn. Två hem. Två sätt att vara. Samma hjärta.