Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig

Det är sådär, såna saker man får höra ibland när man sitter lite på två stolar, spelar för två lag eller åtminstone håller på båda lika mycket. Jag är inte en i gänget, aldrig riktigt med. Varken på homosidan eller heterosidan, något konstigt mittemellan. Och även om jag sällan reflekterar över det; aldrig har någon av mina vänner behandlat brudflingsen på något annat sätt i våra kärleksdiskussioner än grabbflingsen, så kommer det små påminnelser ibland. Från heterohåll. Eller från homohåll. Det var sådär, förra våren, jag fick höra att jag inte var välkommen på lesbisk festival. Vafan, jag är ju inte på riktigt, jag ligger ju med fienden fick jag veta. Häromdagen – och det var sagt i upprördhetens hetta och är förlåtet nu men det tog ändå, just då – fick jag höra det där om att jag var en typisk bisexuell tjej. Vi som leker med flickorna, men likt förbannat blir kära i pojkarna.
Och den här gången tog det för jag hann fundera. Om det var sant. Om läggningen, vad nu den ska etiketteras som, det som varit min identitet i över tio år i själva verket är just bara det; en identitetsgrej. Ett sätt att sticka ut, vara lite speciell. När jag i själva verket är en vanlig straight brud som inte bangar för att ligga med en brud då och då. Eller kanske var jag en gång glödande homokämpe, men levt för mycket i ett samhälle där jag tvingades bli politisk och ta strider som jag inte ville ta. Att jag därför stagnerat och sällat mig till den heterosexuella drömmen om det heterosexuella parförhållandet.

Sedan läste jag före detta flickvän K:s blogginlägg och helt plötsligt minns jag. Minns åka tåg ett halvt dygn för att få krypa ner i den sängen, värma fötter mot hennes lår. Minns varm choklad med sojamjölk på hennes balkong och minns lycka i att bo i en kartong utanför småstaden tillsammans. Minns långt hår tvinnat mellan mina fingrar och skedliggande, steka qournschnitzel i hennes gamla fotbollsshorts i väntan på att hon skulle komma hem och svära lite över att hon aldrig diskade. Minns rökning under köksfläkten och strips; vi var ett white trash-par, så normativt som den mallen kunde bli. Minns gången jag blev så arg på henne att jag kastade en hel hushållsost på henne och alla gånger vi grät tillsammans för varandras neuroser och ångest.
Jag minns henne och sedan minns jag de andra också;
Hon den första. Som sved. Som var olycka och tårar och längtan och aldrig inte en chans. Som aldrig skulle få veta men ju likt förbannat fick veta. Hon med doften, tuperade håret och alla rasslande armband kring handlederna som älskade Suede ännu mer än jag gjorde. Hon som hånglade med alla de där popkillarna och som jag hatade dem alla för deras ovärdighet och hur straight hon var och hur lång tid det tog innan jag kunde se henne i ögonen utan att bli muntorr och hjärtbultande.
Hon den andra, den som var mer på riktigt. Winnerbäck-bruden med rosa slingor i håret och den sötaste näsa jag någonsin sett, hon vars pojkvän hon gick fram och tillbaka till och han var såklart min vän också och en gång träffade jag honom på en busshållplats och hade hennes namn skrivet i bläck i min handflata sådär så jag fick stå med knuten näve under hela samtalet. Hon som skrev dikter och drack te och sa att jag var söt och hur vi hånglade framför singersongwritermannen som hade en crush på mig fast jag visste att jag sårade honom. Långt senare skulle hon komma in på Litterär Gestaltning men inte jag och nu tror jag att hon skrivit en roman.
Och sen kom K. och efter henne kom såklart komma över-ligget för ett sådant måste alltid finnas och det var vid den tidpunkt då jag trodde jag var lesbisk innan han från föregående inlägget kom in i bilden och hela släkten prisade honom som Jesus för att han omvänt mig från de där homosarna till en vanlig, härlig straight igen. Komma över-ligget var aldrig mer än just ett komma över-ligg, men hon hade vackra bröst och lockigt hår och jag tror vi hade kul tillsammans just då.
Långt senare skulle hon den mörkhåriga med bruna ögonen komma in i bilden. Hon som jag jobbade med och snabbt blev vän med och som var sådär flicksöt kvinnlig med de snyggaste bröst jag sett. De där dagarna på jobbet då hon bar tight, bredrandig tröja var det liksom alltid något särskilt med. Minns magpirret och svindeln när vi närmade oss varandra i min säng framför någon film, kanske var det Capote men förmodligen är det skitsamma för jag minns bara svindeln ändå.
Också hon med blonda håret och – jag vet inte, känns som jag upprepar mig lite nu – fantastiska urringningen. Som var cool, medial, streetsmart och alldeles för häftig och out of my league. Som var sådär som jag drömt om och ändå alldeles för långt borta. Hur vi stod där på 7-eleven, tredje gången vi sågs och hon viskar till mig att tjejen framför oss i kön har mitt namn skrivet på handen.
- Klart hon har, svarar jag, hon är också en av mina hoes.
- Ahaa, säger den blonda, you got hoes in different area codes.
Och jag tänkte att detta måste vara kvinnan i mitt liv, inte nog med att hon pallar störda humorn som gör att jag kallar henne hora på tredje dejten, hon svarar också med en hiphopreferens.

And so. Poängen med remenissandet var alltså varken att försöka mig på Ulf Lundell-lyrik eller blottlägga min testosterongrabbsfascination för stora tuttar. Poängen var att någonstans bland alla flickorna finns en identitet, ett säkert svar. Det är bara K. som varit min flickvän på riktigt. Men att de andra inte har varit det handlar bara om livets jävlighet; dålig timing, distans, gamla pojkvänner som spökar, kass personkemi eller heterosexualitet. Alla andra hade också kunnat bli sådana flickor som fick mig att räcka fuck you till hela småstaden, hela släkten, alla jag mötte och säga att hey, jag är kär i henne, ni får deala med det bäst ni vill.
Är det någon med kuk som råkar hålla på att leta sig in i mitt hjärta just nu är det slumpen (och om detta ska jag berätta en annan dag kanske. När det kommer till längd och utbroderande är jag redan bloggvärldens svar på Marcel Proust så jag skjuter på det). Blir jag förälskad blir jag det. Svårare än så har det aldrig varit, oavsett kön, och det ska det väl heller inte vara.