En narcissists bekännelser

Har man bara en semestervecka på hela sommaren gör man uppenbarligen rätt i att lämna regn-Göteborg för sol-Norrland. Har man bara en semestervecka gäller det att klämma ut de bästa bitarna av svensk sommar i hyperfart och därför blev dagen en orgie i svenneklicheér rörande sommaren. När jag och föräldrarna sitter på verandan till Ernst-torpet ute i skogen och äter sill, färskpotatis, knäckebröd och dricker öl till ljudet av Sommar-signaturen var det omöjligt att inte fnissa.

Lina Sjöbergs sommarprogram från idag var fantastiskt. Alla måste lyssna. Om, nej stryk det jag menar när jag har mitt sommarprogram kommer det låta ungefär sådär. Om skrivande, vikten av humanistisk forskning, akademisk tradition och självförverkligande. Det enda jag är riktigt bra på är att skriva och må dåligt. Återigen fniss för mig själv.
Hon satte diagnos på sig själv som narcissist och någonstans även mig. Mina teorier har växlat kring borderline och manodepressivitet light, men det är kanske narcissist som jag ofrånkomligt är. Det är precis så jag växlar mellan mina bra perioder och de dåliga; de bra då jag är en övermänniska som lägger världen på mina axlar och ska göra allt, kan allt och de dåliga då jag är ett värdelöst litet kräk som inte pallar någonting. Det enda de har gemensamt är att jag i båda perioderna inte har någon riktig koll mig själv egentligen. Huruvida det är bra eller dålig period är också beroende av hur mycket bekräftelse jag får från omvärlden. Dålig självkänsla är nyckelordet.

I början av våren inleddes en bra period. Det som präglar en bra period är att jag drar igång tusen projekt och jag tror alltid att jag ska ro iland allihop. De bra perioderna har oftast också ett stort projekt gällande självförändring/förverkligande. Den början på våren inleddes med att jag försökte sluta snusa och gå ner vikt. Samtidigt. Dessutom hade jag mitt stora projekt Skapa struktur. Det blev en dålig period av alltihop. Strukturerat skrivande och disciplinerad träning blev istället bara gråt, sömn, alkohol, mer nikotin än någonsin och bekräftelsejagande.

Det är en bra period igen nu. Jag har tusen projekt i huvudet. Jag är världsförbättraren, blivande stora romanförfattaren och språkprofessorn. Jag är smart, fantastisk, jag ska förändra världen. Det överhängande projektet handlar nu istället, due to mitt närmande en hippiementalitet, om att sprida kärlek. Någonstans kändes det ju onekligen som ett betydligt enklare projekt än det om att skapa struktur, för även om världen innehåller en enorm portion ondska och lidande finns där ju ändå mer kärlek än struktur i alla fall.
Projekt sprida kärlek inleddes i fredags. Det var då jag gick på jobbet och log stort och gav kramar och var mäkta nöjd med att ha som arbetsuppgift att sitta i receptionen. Här kunde jag sprida min livsglädje och kärlek till varje bitter läkarsekreterare och patient som ringde eller kom förbi. Och jag log och sprang och jag sa tack och trevlig helg och jag skrattade och underhöll kollegor och när de spelade Svenska akademien på radion ställde jag mig bredvid den, sjöng med på låtsasskånska och dansade så den krympta tunikan åkte upp och halva röven blottades. Så härligt. Så enkelt. Var glad och resten av världen blir glada. Le mot världen och världen ler mot dig. Kärlek och gemenskap liksom!
Sen besvarar jag tre samtal på raken. Alla tre där motparten är förbannad, bitter. På sjukvården, på sjukdomen, på livet kanske. Men det är jag som får ta ilskan. Och jag försöker fortsätta le genom telefonluren säger jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag är verkligen ledsen och jag förstår för är det något man vill höra när man är upprörd är ju att någon förstår en och vi narcissister vill ju inget annat än att bli omtyckta om det så är av någon som kallar en inkompetent och vrång så jag bara fortsätter tafatt sprida kärlek över telefonlinjen.
Efter tredje samtalet lägger jag på med upprördsröda fläckar på kinderna, kränkta tårar brännande under ögonlocken och händer som skakar av ilska, snarare än av kärlek.
- Varför la du inte bara på?, undrar en äldre och mer garvad kollega
L. kommer fram och stryker mig över håret. Jag lutar mig mot henne.
- Vad är det för mening med att sprida kärlek till världen när större delen av världen ändå är idioter?, mumlar jag med modet i fotsulorna och projektet som rämnar.
- Lilla söta. Du sprider kärlek bara genom att vara du, svarar hon.

Och jag tackar lyckliga stjärnan för att det finns människor i min tillvaro som är bromsklossarna. Som ser på mig med orosblicken när jag säger att hösten av att ro iland ett enormt skrivprojekt, genusvetarstudier på helfart och projektplanering inför forskarutbildning samtidigt kommer bli en bit av en kaka för jag är kreativa supertjejen som klarar allt, sådär som jag är de bra perioderna. Likväl som de finns där när jag ägnar dagar åt att gotta mig i värdelöshet, en svart framtid och ensamhet och drar mig upp därifrån. Som binder fast mina fötter när jag börjar spinna iväg och får mig att lyfta när jag lagt mig för tungt.