5 juli 2007

Ett år senare (this is got to die)

Det är den solstolen på verandan jag sitter i varje sommar. Gör inte så mycket. Läser lite, lyssnar på musik, pratar med pappa, dricker kaffe, skriver, kanske sover lite. Mest bara tänker jag. Det är i solstolen på verandan som alla tankar hinner komma och jag inser när jag sitter där att det var exakt för ett år sedan, samma stol, det var då jag visste.
Det kommer att ta slut. Det går inte längre. Jag vill inte mer. This is got to die.
Sanningen kom emot mig; hård men skön i allt grubblande sådär som sanningar oftast är. This is got to die, det måste dö nu.
Det skulle dröja, en månad kanske, innan jag satt på hans säng och han sa;
- Det är alltså slut nu?
- Ja det är det, sa jag och grät för sanningen och tårar som forsade hårdhet och skönhet, uppdämd smärta snyftande, snorande in i hans armar som också skakade av gråt.

Ett år sedan. Sanningen var hård och fruktansvärt smärtsam att bära, men också skön och vad visste jag väl då. Ingenting visste jag om att famla i gemensamma sängen efter varm hud och insomniahållande armar, ingenting visste jag om att ringa mitt i natten eller slå händerna mot låren i svartsjukesvartnande så de blåmärktes och ingenting visste jag om alla ställningar och variationer man kan tänka att den man en gång älskade knullar sin nya i för hjärnan är uppenbarligen ibland mer fantasirik när det kommer till andras sexliv än sitt eget. Gud vilken tur att jag inte visste någonting om Rådjursögon och mitt självförtroende som mosades sönder i hennes sköna, självsäkra blick på en nanosekund.
Föga visste jag i vara vänner för evigt-tanken att detta statement också inbegrep återfall och oförmågan att riktigt släppa taget och hur leendet kan tejpas fast när han talar om sina efterkommande ligg och vackra flickor och man kan säga till hans vänner och sina vänner att det är lugnt, vi är som syskon och sen gå hem och gråta ihjäl sig för att man är hans syster och inget mer. Föga visste jag om att skrävla om sina egna efterkommande, svartsjukereagera då din jävel, och att inte alls förstå hans tok-smsande en kväll när man själv förlorat sig i någon annans ögon. Ingenting visste jag om små sentimentala påminnelser som sticker in sig själva i hjärtat, jag tänker fortfarande på dig när jag hör Håkan Hellström och du är fortfarande den snyggaste som finns och ingenting visste jag då om att ångra sig, återfalla igen, bli besviken precis som jag inte visste något om lögner och främlingsskap som gröper hål efter hål i vara vänner forever-tanken utan att man ens vill märka det.
Ingenting visste jag då när han fortfarande var mitt liv, den jag ofrånkomligt älskade på något vänster, om att samma människa kan framkalla en ilska och elakhet hos en som man inte trodde fanns.
- Det där är det elakaste någon någonsin sagt till mig, sa han
- Kanske det men jag är i alla fall ärlig, din fega jävel, svarade jag med ögon som blödde av ilska sådär som jag aldrig kunde tro att mina ögon kunde ilskblöda inför tanken på någon som jag en gång drömde om gemensamma trädgårdar och bebisnamn med.
Ingenting visste jag då om att kippa efter andan, famla efter armar i en dödlig – den måste vara dödlig – smärta i att släppa taget. Han är inte din längre. Du måste släppa taget.

Av vad jag vet nu denna sommar i solstolen visste jag ingenting då och jag tänker nu att det var väl en förbannad tur att jag inget heller visste. Den insikten var liksom tillräcklig just då och hade jag vetat något om denna skärseld hade jag med största sannolikhet ångrat mig för inte en chans i helvetet att jag tänkte utsätta mig för något sådant. Med insikten i fickan närmast hjärtat, jag gjorde ju det, jag visste det; this is got to die.

12 kommentarer:

Moa sa...

Damnit! Jag satt också på en veranda med min mor för cirka ett år sen och kom fram till samma sak. Och året som gått känner jag igen så väl i dina ord. Just den här veckan har jag ett oväntat svartsjukeåterfall utan dess like så det här var mycket mycket skönt att läsa. Tack!

åh jag vet... sa...

precis så här är det! att släppa taget och att aldrig förstå hur man gör det.

tack för en smärtsam men ändock fantastisk läsning, som vanligt.

lebben på webben sa...

jag älskar din blogg och ditt sätt o skriva. amazing.

sara sa...

ja jävlar ja, om jag kunde uttrycka mig som dig så hade jag skrivit den här texten. mitt i prick. tack.

kaia sa...

"Han är inte din längre. Du måste släppa taget."

Det perfekta uttrycket. Verkligen. Och att det är just du som skriver det jag behöver höra just nu är, ja, ironiskt? Kanske.

Jag länkar till det här inlägget i min blogg, hoppas det är OK. Det är bara så bra.

elin sa...

tack för fina kommentarer.
kaia; ja det är onekligen ironiskt och ja klart du får länka.

Maria sa...

Hej främling, när du skriver en bok hoppas jag att jag på något sätt hittar den så att jag får ha ännu en livräddarförfattare i min bokhylla tillsammans med Jonas Gardell och Johanna Nilsson.
Jag är nästan som du och jag antar att man bara kan hoppas att det finns hopp för sådana som oss också.

chall sa...

"Den insikten var liksom tillräcklig just då och hade jag vetat något om denna skärseld hade jag med största sannolikhet ångrat mig för inte en chans i helvetet att jag tänkte utsätta mig för något sådant." Jo. Det är väl det som är problemet?!

Att få ihop hjärtat till en helbit efter att det känts som om han slitit ut det och smulat det i småbitar. Och det där med svartsjukan.... jag hoppas att det går över men jag är nog fortfarande mer arg än över honom.

Anonym sa...

du skriver fruktansvärt. fint alltså.

elin sa...

tack fina ni.
chall:svartsjukan är det jävligaste.

Anonym sa...

Att släppa taget var ingenting. Tills jag fick veta att han träffat en annan. Och först då,efter sex år, fick jag lära mig hur riktig svartsjuka känns. Och hur i helvete släpper man den känslan? Den äter mig inifrån och ut. Ge mig mer hjärna och mindre hjärta, för det paradoxala är att jag inte alls vill ha honom, eller vårat liv tillbaks. Bara lilla ego som inte klarar att HAN gått vidare...

elin sa...

ano: men det är ju PRECIS så det är. man är lilla ego som tycker att man själv ska gå vidare. men han ska inte gå vidare, för då kommer svartsjukan och slår sönder en totalt. och jag vet inte hur man släpper den, jag förstår själv inte hur man gör.
en vän till mig sa att ens före dettingar borde vara av det slaget att de går att lägga i en låda när man är klar med dem. och där ska de ligga och aldrig förändras och aldrig sluta älska en eller gå vidare. det vore skönt tycker jag. jävla verklighet som inte är sådan.