Mannen som jag fortfarande inte vill skriva om nynnar med i Maia Hirasawas Gothenburg i köket medan jag fortfarande försöker vakna (jag svär lite åt faktumet att jag alltid verkar falla för morgonmänniskor och undrar hur länge han kommer vara såpass förälskad i mig att han frivilligt ligger vaken och högläser för mig ur Tage Danielsson-samlingen när jag är insomniaspeedad).
Jag ler åt texten, jag ler när jag tänker på samtalet med Sofia på Kings head i fredags.
Där på Kings head. Då den vintern som var. Jag minns vad jag sa, vad jag skrev.
Sitter jag fortfarande här om ett år, snälla skjut mig.
Göteborg, jag hatade dig så innerligt. Du var alldeles för mycket minnen, du var stillastående och oförmågan att bryta sig loss, du var tristessen och kliandet under huden. Du var dåliga tankar, fylle-sms, ensamma kvällar och framtidsångest. Jag skulle bort, jag skulle vidare. Uppsala, Stockholm; var det inte så jag sa?
Om jag fortfarande sitter här om ett år, snälla skjut mig.
Jag bygger ett bo i hans säng, med våra snusdosor bredvid varandra på nattduksbordet. Jag vet inte vad som händer riktigt eller hur länge det kommer pågå, det är mest en markering. Göteborg levererar fortfarande hjärtpirr och inte bara sorger. Men mest av allt bygger jag ett bo – fortfarande – här. Med alla trygghetsvännerna, som Sofia säger; en mamma-ersättning, något att komma hem till. Dessa trygghetsarmar som tagit emot i alla fall och som lyfter i de bra perioderna, hur våra liv korsas och aldrig följs åt för plötsligt är min framtid lite ljusare och hjärtat lite lättare medan någon annan kämpar med livstrubblet och jävligheter. Vi finns där för varandra. I alla stadier och lägen.
Antagningsenheten välkomnar mig till Genusvetenskap och Stina skvallrar i inkorgen om doktorandanställningen, du har en god chans du vet det fortfarande va?
Just nu, fortfarande; mitt hem.
Det är det där med progressering. Ständig utveckling. Ibland behöver man byta stad. Ibland räcker det bara med att putta sig själv framåt i samma stad. Byta lägenhet, läsa en välbehövlig kurs, säga upp en bekantskap, radera nummer i inkorgen och våga lyfta blicken, se möjligheter istället för minnen.
Vetskapen nu, ja jag sitter där i höst fortfarande på Kings head med alla vännerna. Men skjut mig inte, jag tror jag kommer må bra så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
jag tänkte på det där idag, att det är lite komiskt att våra liv inte går i fas med varandra. vi får inte till våra helgbruncher (fast ändå bra idag att båda satt i samma sits!)och fram tills nu har vi inte heller lyckats gå ut och ragga ihop-blir liksom aldrig läge...
men du verkar vara på väg nånstans bra, elin. och så sant om det där med att kanske inte behöva fly staden utan ändra på sina förutsättningar ändå.
Grattis vännen.
klara; ja det blev onekligen väldigt tydligt igår när vi jämförde lördagkvällar. att vi är lite på olika ställen just nu. fast båda gjort nödvändiga förändringar för att må bra där vi är just nu.
love sex money; tack vännen.
Skicka en kommentar