De osynliga veckens förbannelse

- Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.

Fotnot: För att ge lite modebloggskänsla på inlägget: Tioåriga Elin bär en hemvirkad topp som mormor gjort efter beskrivning från Året runt samt en kjol köpt på Röda Korsets secondhand för femtio kronor. Vintage och DIY var inte coolt när man var tio, jag lovar.