1 juli 2007

De osynliga veckens förbannelse

- Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.

Fotnot: För att ge lite modebloggskänsla på inlägget: Tioåriga Elin bär en hemvirkad topp som mormor gjort efter beskrivning från Året runt samt en kjol köpt på Röda Korsets secondhand för femtio kronor. Vintage och DIY var inte coolt när man var tio, jag lovar.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag väger 76 kilo nuförtiden. Hoppa upp och sätt dig på den, smalis! Det bästa med mina extra kilon är tuttarna. Woohoo för tuttar!

Anonym sa...

åh gud vilken söt bild, jag dör! förresten tycker jag inte du är tjock där, bara ett lite... eh... ANNORLUNDA klädval. ;D
men seriöst, TJOCK är inte tioåriga elin. mullig möjligtvis, men inte tjock. jag väger 72 men håller inte med k om tuttarna, mina hänger för mycket och jag får ont i axlarna. :C

Elin sa...

word!!

Malin sa...

Alltid fascinerande att se bilder av folk som barn, de säger så mycket tycker jag.

Bjuder på den här sköna bilden av ensamma dator-Malin 14 år. Behöver jag påpeka att jag inte var populäraste fjortonåringen i skolan? Och här ser man inte ens mina etno-halsband och batiken på tröjan.

Ang tjocknojan, "No-one looks fat when they lie down," som Brandon Teenas tjej säger i Boys don't cry :D :D :D

Kjell Tina sa...

jag hade stora potter-briller, sneda framtänder (vilket rättades till lite med några år av sån där gomtandställning som man läspade schysst av), pottfrilla (som gjorde att ALLA trodde jag var kille när jag cyklade omkring på min blåa bmx med gul stänkskärm, svankryggig så att jag såg ut som typ gravidkid... ska jag fortsätta? (det är ju trots allt det här jag betalar 100 spänn för 45 minuter en gång i veckan för att prata bort.)
sen vad jag väger nu vet jag inte men det var nog nåt årsen jag låg 79, lär ligga 6 kg mer nu ("men du är ju lång också, tina. 180 cm så är det NORMAL att väga så") så jag får väl vara glad att jag är normal med lite fettpanik då och då. fick f.ö den boken av jobbet så nu läser jag den.

jo! jag hade även batman-tights som gjorde min kropp rättvist mobbningsbar och värd att nämna för 100 spänn en gång i veckan.

Anonym sa...

mm, lätt att tänka att man är above it, men sen står man där lik förbannat och vrider sig framför spegeln. men ja, jag såg gossip på accelerator häromdan, och det var nog första gången i mitt liv som jag på riktigt och helt ärligt tänkte "shit, sådär tjock vill jag också vara." beth ditto säger jag bara. vilken kvinna. http://www.myspace.com/gossipband

Anonym sa...

nä, sådär riktigt tjock är inte tioåriga elin, fat kid var hon mer på lågstadiet. där hade hon dock fått tuttar före alla andra (större än vad de är nu) samt var nästan 170 cm (bara några cm kortare än nu). hon var liksom stor på alla sätt. tack för självutlämnande stories om hur man såg ut som barn/tonåring, det fanns fler utan koll på läget märker jag.
lovisa: fan, the gossip vill jag också se. beth är helt underbar.

Anonym sa...

för övrigt gör jag detta till en bloggutmaning. kom igen alla bloggare, publicera era fulaste pubertetskid-bilder på bloggarna!

Anna sa...

får man komma in och säga såhär; jag var skitsmal, det var så de sa i alla fall, min egen uppfattning har jag glömt. under de värsta tonåren hatade jag dock alla mina kroppsdelar var och en på sitt speciella sätt. såklart.

skulle inte ha svårt att fylla ut en ful pubertets-kid-bild, jag sköt i höjden innan alla andra och blev en jätte jag med.