Now that I found him can I keep him?

Mannen som jag fortfarande egentligen inte vill skriva om, men som oundvikligt försatt mig i ett tillstånd där han koloniserat min skalle, ger mig sista kyssarna i dörren, lämnar sin doft i mina kläder och en lapp på bordet om att jag minsann ska med till Urkult. Sedan tar han sommarbilen och puttrar iväg mot föräldrahemmet och hippiefestivalerna för några veckor. Kvar står jag i förundran och tänker att två veckor, på den tiden hinner kanske hjärnan hinna ikapp hjärtat. Det har liksom rusat i förväg, hittat ro och ser självklarheter. Hjärnan står kvar och skriker vaihelvete, får knäppen varje gång någon påpekar denna twist i mitt civilstånd.
Mannen som jag fortfarande egentligen inte vill skriva om är ändå något som jag vill skriva om, kanske för att rekonstruera och låta huvudet hinna ikapp. Så jag skriver:

Tillslut vågade jag lyfta blicken från hjärtat och något jagat inuti slutar jaga. Vad det jagat? Bekräftelse, fyllnad av tomrummet, hans godkännande blick som fortsatte se mot mig, liksom bara bli hel på något sätt.
Jag lappade ihop mig själv bäst jag kunde och bestämde mig för att sluta mula choklad och identifiera mig med Dolly Parton-texter, dricka för mycket och av fel anledningar och fyllebekräftelseflirta och istället började jag bara må bra med mig själv. Sådär som jag egentligen har gjort hela tiden, fast jag inte riktigt sett det; alltid jagat istället. Heliga söndagkvällarna och min egen självständighet och ingen jämförelsenoja, som jag älskade det och började trivas med det.
Och det är naturligtvis då det händer.

Vad händer? Han händer. Hans händer väcker hud och öppnar hjärtan, vackraste blågrönsögonen som ser för länge in i mina, sprider lugn, och skäggkyssarna river hakan, känns på riktigt. Hjärnan inspirerar, attraherar; hans sätt att öppna armarna mot världen medan jag fäktas vilt mot den, ett smittande lugn och en glädje.
Casualdejta är en sak och det är en sak jag kan vid det här laget. Men sen kommer symtomen.
Det första är alltså rodnandet. Jag rodnade som en galning under hela min pubertetstid, men sedan mest i värme och fylla. Helt plötsligt slår röda fläckar ut på kinder och hals och jag förstår inte var de kommer ifrån och varför svettas jag helt plötsligt?
Det andra är kissnödigheten. Denna sanslösa kissnödighet så fort vi är med varandra. Jenny förklarar det på något sätt med centrala nervsystemet, jag hänger inte riktigt med men jag vet att när man gått på toa tre gånger på en timme är det ju något som inte är som det ska.
Det tredje är det mjuka. En annan ton i rösten och leendet och fnissa och beundrande ögon och ingen kaxighet kan vare sig uppbådas eller behövs. Kuttrande flickig kryper jag ihop i hans famn, viskar fina ord i nattmörker med en röst jag inte visste att jag fortfarande hade; allvarsamt leende. Vänner som mestadels sett den andra sidan av mig; den svärtade, sarkastiska och småbitchigt hårda undrar vad jag håller på med, jag är så glad och lugn helt plötsligt.
– Sluta göra mig såhär snäll, säger jag till honom, du sabbar min image här baby.
Det fjärde är det neurotiska. De första veckorna upprepar jag han tycker ändå inte om mig på repeat. Sedan upprepas istället det kommer ändå gå åt helvete. Klara ger mig stränga blicken;
- Det går ju bra Elin. Bara säg att någonting går bra för en gångs skull, men jag bara lägger mig i fosterställning när han dröjer länge med att svara på ett sms.
Sedan börjar neuroserna pysa ut mot hans håll och istället för att sova måste jag tala för jag menade inte att vara en sån där tjej som ställer en massa krav här baby, så go ahead och hångla med vackra hippieflickor på festivaler du bara om du vill.
- Finis, sov vidare. Det är dig jag vill vara med, svarar han.
Det femte är klumpigheten. Jag förlorar all motorisk förmåga och jag tror inte att han tror på mig när jag säger att jag dansat jazzdans för det kan inte vara samma person som inom loppet av tio minuter häller mjöl över hela köksgolvet och sopar ner en ljuslykta i golvet så den går i splitter.
Det sjätte är hjärtklappningen och svindeln. Hur det bara kommer över mig, så fort jag ser honom och lukten, den där lukten som får det att pirra i knävecken och hur varma myror rusar gatlopp uppför ryggens kotor när han rör vid min arm. En halskyss och det blixtrar till i alla vener.
Det sjunde är omprioriteringarna. Hur heliga söndagen med kombinerad städning/diskning och Timbaland-dans blir filtmys framför någon SVT-dokumentär med honom. Hur en sådan lördagkväll då det säkert finns fester att gå på med klänning, klirrkassar och flirtögon; bli sanslöst full och göra dumma grejer att skvallra om på måndagsfikat sådär, istället blir middag, kvällspromenad, Sommarkrysset och sänghäng med honom.

Det är alltså något mycket märkligt som händer. Jag blir tokförälskad när jag minst av allt anade det. Samtidigt sker något ännu märkligare. Han blir förälskad i mig.
- Finaste Elin, du är så bra, viskar han mot min hud och jag tänker att någonstans måste han ha missuppfattat någonting för det här svettiga, svamlande neurosfostret med noll motoriska skills, Anne på Grönkulla-kinder och uppenbara urinvägsproblem är kanske mycket men knappast fin och bra.

Hur det slutar är inte det viktiga. Det sköna är vetskapen; jag kommer att klara ett eventuellt fall. Det gör man. Och man behöver sina perioder av att sluta knarka någon annans blick och börja spegla sig i sin egen. Tvinga sig att se sig själv i ögonen även när man sitter ensam i en ostädad lägenhet och bölar till Damien Rice. Det får en att växa många meter. Sådär så att man kanske vågar växa några meter till i en ny blick.