Julia Skott i korsettklänning och annat som får en att vilja flytta till Stockholm

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

A shot of good old dumhet

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

I thought I didn´t like this city, but I´ve changed

Mannen som jag fortfarande inte vill skriva om nynnar med i Maia Hirasawas Gothenburg i köket medan jag fortfarande försöker vakna (jag svär lite åt faktumet att jag alltid verkar falla för morgonmänniskor och undrar hur länge han kommer vara såpass förälskad i mig att han frivilligt ligger vaken och högläser för mig ur Tage Danielsson-samlingen när jag är insomniaspeedad).
Jag ler åt texten, jag ler när jag tänker på samtalet med Sofia på Kings head i fredags.
Där på Kings head. Då den vintern som var. Jag minns vad jag sa, vad jag skrev.
Sitter jag fortfarande här om ett år, snälla skjut mig.

Göteborg, jag hatade dig så innerligt. Du var alldeles för mycket minnen, du var stillastående och oförmågan att bryta sig loss, du var tristessen och kliandet under huden. Du var dåliga tankar, fylle-sms, ensamma kvällar och framtidsångest. Jag skulle bort, jag skulle vidare. Uppsala, Stockholm; var det inte så jag sa?
Om jag fortfarande sitter här om ett år, snälla skjut mig.

Jag bygger ett bo i hans säng, med våra snusdosor bredvid varandra på nattduksbordet. Jag vet inte vad som händer riktigt eller hur länge det kommer pågå, det är mest en markering. Göteborg levererar fortfarande hjärtpirr och inte bara sorger. Men mest av allt bygger jag ett bo – fortfarande – här. Med alla trygghetsvännerna, som Sofia säger; en mamma-ersättning, något att komma hem till. Dessa trygghetsarmar som tagit emot i alla fall och som lyfter i de bra perioderna, hur våra liv korsas och aldrig följs åt för plötsligt är min framtid lite ljusare och hjärtat lite lättare medan någon annan kämpar med livstrubblet och jävligheter. Vi finns där för varandra. I alla stadier och lägen.
Antagningsenheten välkomnar mig till Genusvetenskap och Stina skvallrar i inkorgen om doktorandanställningen, du har en god chans du vet det fortfarande va?
Just nu, fortfarande; mitt hem.

Det är det där med progressering. Ständig utveckling. Ibland behöver man byta stad. Ibland räcker det bara med att putta sig själv framåt i samma stad. Byta lägenhet, läsa en välbehövlig kurs, säga upp en bekantskap, radera nummer i inkorgen och våga lyfta blicken, se möjligheter istället för minnen.
Vetskapen nu, ja jag sitter där i höst fortfarande på Kings head med alla vännerna. Men skjut mig inte, jag tror jag kommer må bra så.