Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar - pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av "skogsarbetarminnen" från 1940-talet.

Mera människa än genusvetare

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag - gud bevare! - ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland - i de stunder som också är mina svaga - har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.

Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig

Det är sådär, såna saker man får höra ibland när man sitter lite på två stolar, spelar för två lag eller åtminstone håller på båda lika mycket. Jag är inte en i gänget, aldrig riktigt med. Varken på homosidan eller heterosidan, något konstigt mittemellan. Och även om jag sällan reflekterar över det; aldrig har någon av mina vänner behandlat brudflingsen på något annat sätt i våra kärleksdiskussioner än grabbflingsen, så kommer det små påminnelser ibland. Från heterohåll. Eller från homohåll. Det var sådär, förra våren, jag fick höra att jag inte var välkommen på lesbisk festival. Vafan, jag är ju inte på riktigt, jag ligger ju med fienden fick jag veta. Häromdagen – och det var sagt i upprördhetens hetta och är förlåtet nu men det tog ändå, just då – fick jag höra det där om att jag var en typisk bisexuell tjej. Vi som leker med flickorna, men likt förbannat blir kära i pojkarna.
Och den här gången tog det för jag hann fundera. Om det var sant. Om läggningen, vad nu den ska etiketteras som, det som varit min identitet i över tio år i själva verket är just bara det; en identitetsgrej. Ett sätt att sticka ut, vara lite speciell. När jag i själva verket är en vanlig straight brud som inte bangar för att ligga med en brud då och då. Eller kanske var jag en gång glödande homokämpe, men levt för mycket i ett samhälle där jag tvingades bli politisk och ta strider som jag inte ville ta. Att jag därför stagnerat och sällat mig till den heterosexuella drömmen om det heterosexuella parförhållandet.

Sedan läste jag före detta flickvän K:s blogginlägg och helt plötsligt minns jag. Minns åka tåg ett halvt dygn för att få krypa ner i den sängen, värma fötter mot hennes lår. Minns varm choklad med sojamjölk på hennes balkong och minns lycka i att bo i en kartong utanför småstaden tillsammans. Minns långt hår tvinnat mellan mina fingrar och skedliggande, steka qournschnitzel i hennes gamla fotbollsshorts i väntan på att hon skulle komma hem och svära lite över att hon aldrig diskade. Minns rökning under köksfläkten och strips; vi var ett white trash-par, så normativt som den mallen kunde bli. Minns gången jag blev så arg på henne att jag kastade en hel hushållsost på henne och alla gånger vi grät tillsammans för varandras neuroser och ångest.
Jag minns henne och sedan minns jag de andra också;
Hon den första. Som sved. Som var olycka och tårar och längtan och aldrig inte en chans. Som aldrig skulle få veta men ju likt förbannat fick veta. Hon med doften, tuperade håret och alla rasslande armband kring handlederna som älskade Suede ännu mer än jag gjorde. Hon som hånglade med alla de där popkillarna och som jag hatade dem alla för deras ovärdighet och hur straight hon var och hur lång tid det tog innan jag kunde se henne i ögonen utan att bli muntorr och hjärtbultande.
Hon den andra, den som var mer på riktigt. Winnerbäck-bruden med rosa slingor i håret och den sötaste näsa jag någonsin sett, hon vars pojkvän hon gick fram och tillbaka till och han var såklart min vän också och en gång träffade jag honom på en busshållplats och hade hennes namn skrivet i bläck i min handflata sådär så jag fick stå med knuten näve under hela samtalet. Hon som skrev dikter och drack te och sa att jag var söt och hur vi hånglade framför singersongwritermannen som hade en crush på mig fast jag visste att jag sårade honom. Långt senare skulle hon komma in på Litterär Gestaltning men inte jag och nu tror jag att hon skrivit en roman.
Och sen kom K. och efter henne kom såklart komma över-ligget för ett sådant måste alltid finnas och det var vid den tidpunkt då jag trodde jag var lesbisk innan han från föregående inlägget kom in i bilden och hela släkten prisade honom som Jesus för att han omvänt mig från de där homosarna till en vanlig, härlig straight igen. Komma över-ligget var aldrig mer än just ett komma över-ligg, men hon hade vackra bröst och lockigt hår och jag tror vi hade kul tillsammans just då.
Långt senare skulle hon den mörkhåriga med bruna ögonen komma in i bilden. Hon som jag jobbade med och snabbt blev vän med och som var sådär flicksöt kvinnlig med de snyggaste bröst jag sett. De där dagarna på jobbet då hon bar tight, bredrandig tröja var det liksom alltid något särskilt med. Minns magpirret och svindeln när vi närmade oss varandra i min säng framför någon film, kanske var det Capote men förmodligen är det skitsamma för jag minns bara svindeln ändå.
Också hon med blonda håret och – jag vet inte, känns som jag upprepar mig lite nu – fantastiska urringningen. Som var cool, medial, streetsmart och alldeles för häftig och out of my league. Som var sådär som jag drömt om och ändå alldeles för långt borta. Hur vi stod där på 7-eleven, tredje gången vi sågs och hon viskar till mig att tjejen framför oss i kön har mitt namn skrivet på handen.
- Klart hon har, svarar jag, hon är också en av mina hoes.
- Ahaa, säger den blonda, you got hoes in different area codes.
Och jag tänkte att detta måste vara kvinnan i mitt liv, inte nog med att hon pallar störda humorn som gör att jag kallar henne hora på tredje dejten, hon svarar också med en hiphopreferens.

And so. Poängen med remenissandet var alltså varken att försöka mig på Ulf Lundell-lyrik eller blottlägga min testosterongrabbsfascination för stora tuttar. Poängen var att någonstans bland alla flickorna finns en identitet, ett säkert svar. Det är bara K. som varit min flickvän på riktigt. Men att de andra inte har varit det handlar bara om livets jävlighet; dålig timing, distans, gamla pojkvänner som spökar, kass personkemi eller heterosexualitet. Alla andra hade också kunnat bli sådana flickor som fick mig att räcka fuck you till hela småstaden, hela släkten, alla jag mötte och säga att hey, jag är kär i henne, ni får deala med det bäst ni vill.
Är det någon med kuk som råkar hålla på att leta sig in i mitt hjärta just nu är det slumpen (och om detta ska jag berätta en annan dag kanske. När det kommer till längd och utbroderande är jag redan bloggvärldens svar på Marcel Proust så jag skjuter på det). Blir jag förälskad blir jag det. Svårare än så har det aldrig varit, oavsett kön, och det ska det väl heller inte vara.