En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.