Kanske är det helt enkelt så att man måste våga rasera murar men behålla konturerna. Släppa på överdriven stolthet, hårdhet; allt som egentligen handlar om rädsla. För att bli ömtålig.
– Blöjtuff, du är bara blöjtuff, minns jag pappa sa förra gången jag gick in i en relation och fladdrade och slogs just så. Sådär som ghettokidskillarna han tog hand om, den spelade tuffheten för att dölja rädslan, inte tuff på riktigt inte alls. Men ömtåligheten, vem behöver den? Inte i den här världen, här är ömtåligheten ingen styrka. Lika lite som impulsstyrda känslomänniskor är de som klarar sig bäst.
Jag lägger ner mina analytiska vapen en smula, tummar lite på försvaret, släpper lite på den hårda garden. Det betyder inte att jag inte behåller mina konturer.
Jag unnar mig den där sortens ögonkast som kan vara i halva evigheter eller bara någon minut, vad vet man just då. Jag unnar mig flickfnissigheten. Jag unnar mig att säga till honom att jag saknar honom när vi är många mil ifrån varandra. Jag unnar mig att lita på honom, på hans kärlek, unnar mig försöken att inte oroa mig och noja. Jag unnar mig att vara ihopkrupen i hans famn. Jag unnar mig tända ljus och John Legend i stereon och den där sortens romantik jag trodde jag för alltid skulle kräkas på (notera; i Az yets och Ranelids tappning spyr jag fortfarande). Jag unnar mig att låta någon komma mig nära, fastän det kan komma att göra ont, fast det gör ont att släppa in människor i ens liv. Jag unnar mig Solomon Burke och Dirty Dancing-romantiserande. Jag unnar mig till och med att tänka lite framåt, fast det är så känsligt just där, för att det gör ont men för att jag ändå inte kan låta bli.
Jag kan unna mig nu, jag vet det när jag samtidigt är människan som säger med klaraste ögonen att han aldrig ska försöka förändra mig på något sätt för jag tycker om mig själv och vill vara såhär, jag tycker om min svärta och mitt vemod också och ingen ska få försöka sudda ut de svarta kontrasterna lika lite som jag behöver hans räddning eller hans omhändertagande.
- Jag älskar när du säger såna saker, säger han och jag vet att han har har fattat och jag vet att det är rätt. Just nu. Just här. Jag unnar mig sårbarheten, för jag är stark nog att tackla den och är det något som kan ge sårbarheten en dimension av extra styrka är det väl just kärleken.
ps. Jag sätter här punkt, åtminstone på ett långt tag, för kärleksbloggande av detta slag. Vad som rör mina känslor och min relation hör till mig, ibland oss, och inte alla i min bekantskapskrets och en massa okända och hans ögon på denna bloggen ger honom en inblick, ett försprång som inte är rättvist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åh, snälla kan jag inte få stanna här i dina texter istället för att läsa min tegelsten i masskommunikation. den är så kall och omänsklig. dina texter är varma, blödande, levande. jag älskar hur dina texter alltid rycker tag i mig där jag är, fångar och utvecklar. sluta aldrig!
... okej, jag är också känsloimpulsiv, för mycket, men jag sansar mig och plockar fram mina analytiska vapen och säger; att jag tror det där motståndet, försvaret kan vara sunt också. jag hoppas att jag har det nästa gång, för jag brukar bara falla handlöst, det är brutalt och gör sanslöst jävla ont och skrämmer vettet ur offret.. rädsla och motstånd kan vara sunt på det sättet att det ger tid för att lära känna innan man faller, in i varandra.
åh tack. den dagen jag låter som kurslitteratur i masskommunikation ska jag sluta, inte förrän då :=)
jo absolut finns det fördelar med rädsla och motstånd också, jag är glad att jag har det med mig någonstans så jag inte faller pladask sådär men vid en viss gräns blir motståndet destruktivt.
Skicka en kommentar