And she may cry (and she may rise).

Veckan var en vecka av fantastisk läsning av Butler och queerteori, seminarium med fem timmars glödande inspiration och på kvällen en diskussion med exmannen om identitet, kön och sexualitet där socialkonstruktivisten mötte poststrukturalisten i olika teoretiska utgångspunkter men någonstans samma slutsatser i grunden. Veckan var skrivande, planering, rastlöshet; all denna rastlöshet i känslan av att vilja göra allt precis just nu och känna kapaciteten att göra det men inte riktigt veta hur. Veckan var någonstans skavande, någonstans något som väntar på att brista.

Sådär som det gör. Fortfarande. För det jag vill skriva är ju om kärleken, det jag vill skriva är om queerteorin, det jag vill skriva är om frugans förmåga att hålla mig uppe med solsken, deeptalks, kanelbullar eller bara hennes sätt att öppna mitt fönster och kvittra över solskenet för att i nästa stund fräsa men håll käften ungjävlar åt de lekande barnen nedanför på ett fantastiskt svartsynt sätt, det jag vill skriva är om att bli bjuden på fiskpinnar med pulvermos och youtube-klipp efter jobbet men jag skriver bara om det som känns och kanske är det min största tillgång och min största svaghet.

För det jag skriver om är känslan på jobbet, någonstans mellan andra koppen svart kaffe och dokumentförstöraren, när du vet att något håller på att brista men du gör som människor gör när något håller på att brista; du ler större än någonsin, är gladare och mer tillmötesgående än någonsin förr för det är våra superhjältesmasker som räddar oss från att bli galenskapsstämplade, diagnostiserade, inspärrade. Mellan den som brister och gråter högt och offentligt eller börjar tro på troll och den som öppnar post och diskuterar världsläget skiljer ibland bara en nanomillimeter av socialiserad självkontroll.

Självkontroll lär man sig, precis som man lär sig att klappa sig själv på axeln och säga att det inte är så farligt och det ordnar sig och imorgon har jag ett inbokat träningspass och tänk, vad mycket trevligt man kan hitta på och vad lycklig man ska vara som har tak över huvudet anyway. För det är så man gör, biter ihop, som man lärt sig att göra och man går varken isönder eller börjar tro på troll för man tar en insomningstablett och tänker att imorgon är en annan dag istället.
Eller. Eller så finns det nätter då man sitter ensam i ett vitkaklat badrum och gråter och är bara ensam. Eller så finns det dagar då man återfinner Damien Rice i musikbiblioteket, spelar återigen 9 crimes och Elephant på repeat och ber om ett paket cigg på affären och kedjeröker genom fönstret fast man egentligen slutat att röka. Det finns kvällar då man ser scenen i Spiderman 2 igen och önskar armar att lyfta, hålla, men samtidigt veta att just nu, just här får ingen lyfta, hålla. Det finns dagar utan insikter och självkontroll, det finns dagar då man bara är utlämnad till sig själv, såsom man alltid egentligen är men väljer att inte tro på för att det är enklast så.

Det är inte enkelt och det blir bara svårare. Ju sämre du blir på att anpassa dig, ju sämre du blir på att tro på något annat än dina drömmar och den du är, desto ensammare blir du kanske.
Från tonårsförvirringens tvekande till ett självklart jag, förvisso ett jag i konstant förändring och influens, en flytande massa av tankar, kärlek och behov, men i ryggraden en stålfjäder av vilja och säkerhet på vad man faktiskt tror på och står för. En stolthet i vad man är, en styrka i vad man byggt upp sig själv till. En säkerhet i vem man är och vad man behöver, just nu och just här.

Kompromisslösheten och förhoppningen i att just nu och för resten av livet alltid gå sina egna vägar, göra sina egna val och vägra anpassa sig, känslan i att aldrig sluta kräva allt av livet och aldrig nöja sig med mindre. Den gör dig stundtals lycklig. Den gör dig stundtals bara olycklig och förbannat ensam. Kanske handlar bara allting om min panikartade livsdamp och evig ånger över allt som inte blev som det skulle eller borde vart och allt som kommer i framtiden som inte blir som jag vill och allting just nu för den delen också och när jag sitter där i fönstret fräser jag som frugan för några dagar sedan, men riktar blicken uppåt istället, skriker;
- Kom igen, var det här allt liksom? Livet? You can do better than this, skärp dig!