Man säger amen det är ju höst men det låter ju så förbannat tråkigt och oorginellt. Bättre då att djupanalysera de senaste veckorna, försöka tolka alla de starka morgondrömmar om StenaLine-färjor och skenande hästar och gå in i varje känsla.
- Ibland kan det vara bra att inte överanalysera, sa V.
- Det är alltid bra att analysera, svarade jag och låtsasfrugan i en mun och när de andra gått hem från min lägenhet av rödvin och alla diskussionerna, fortsatte vi att grubbelprata tillsammans i flera timmar.
Jag och frugan har två motton:
Analysera allting!
Bli aldrig nöjd.
Nöjda människor är så tråkigt. De som inte tycker att saker väl är så värst toppen, men inte heller sådär riktigt dåliga. De gillar läget, tänker att det går an. Jobbet är okej, partnern är snäll mot en och man har lagom mycket stimulerande fritid. Det är inte bäst, men man nöjer sig.
Jag vägrar nöja mig. Aldrig. Jag vill ha blodig lycka eller djupaste svärta, framgång eller platt fall. Ge mig allt och lite mer och känslor i varenda stund. Jag tänker aldrig bli en sådan som nöjer sig, som bara blir lite lagom nöjd.
På spårvagnen på väg hem från träning piskar svartregn mot fönsterrutor i kupolen av lysrörsbelysning där vi tror att vi är skyddade. Det är verkligen höst. Det är verkligen snart november. Jag lyssnar på Sömnen på repeat, tänker på alla vänner omkring mig; också de tappraste och inte bara jag som pendlar mellan skör, euforisk eller bara smågnällig, kastar in handduken och säger att hösten vunnit. Energin som saknas, meningslösheten som gröper hål.
Amen det är ju höst.
Faktiskt. Det är inte svårare än så. Man kan börja välja sina strider lite nu. Ge sig själv lite lösare tyglar. Inte vara perfekt och akademiskt smart, analytisk och finkänslig ut i fingertopparna. Kanske bara vara en skön brud för ett tag.
I november finns ingen anledning att spela glad och hålla käften. I november piskar svartregn mot rutorna och mörkerseendet har ännu inte hunnit tränas upp. Man måste kämpa lite hårdare för att se ljuset.
Man kan bjucka sig själv på att bara ha ambitionen att vara sig själv i november. Vafan, det är väl svårt nog att vara sig själv utan att kompromissa alltför mycket.
I november tänker jag inte kompromissa. I november håller jag inte käften och jag vägrar spela glad. Men likaså kanske jag nöjer mig ett tag. Med att sitta hemma, skriva roman, vara en typ B-människa som inte orkar spela med i A-samhällets regler och stiga upp i tid på mornarna. Med att prestera halvkasst på träningen, inte orka ta alla konflikter, inte kunna vara så motherfucking smart och analytisk hela dagarna. De nätter då hjärnspöken anfaller eller de mornar som bara är ett svart hål kan jag lakoniskt konstatera att det ju ändå bara är känslor och de försvinner med tiden. Lyssna på den där positiva jävlar anamma-rösten om vem jag egentligen är, och som alltjämt bor i svärtan numera.
Det är november snart. Det blir det alltid på något vis. Men lika säkert som dess återkomst är att man fixar månaden på något vis. Jag klarar mig genom november genom att tillåta mig själv att bara vara sköna bruden-jaget för ett tag. Hur gör du?
Ta din tid
5 timmar sedan
11 kommentarer:
jag diggar dig lite för mycket, sådär så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av det. så jag tjatar fastän att jag inte alls gillar den rollen.
hösten gör mig inte depp. hösten är promenader bland gula höstlöv i frisk hög luft. hopkurad under filtar och varm choklad med grädde. hösten är mys. min sedvanliga mörkerdepression kommer först i januari, februari.
men jag tror på att acceptera och tillåta, precis som du gör.
Ramlade in på din blogg tack vare ett tips från en annan.
Fantastiskt. Mysig. Upprorisk. Blev lycklig på nått vis att det finns fler. Fler sådana människor.
Hatar höst. Stänger in mig fast jag inte borde. Lägger mig under en filt och vill aldrig mer komma fram. Sen tvingas jag hem till folk, dricker rödvin och klagar i 3 månader hur jävligt livet är. Vännerna tröttnar. Sen blir det jul och allt blir fint och jag lycklig igen, för en liten stund.
panso: darling, man kan inte digga mig för mycket ;=) januari och februari kan också vara en bitch. det finns någon slags hopplöshetskänsla där efter jul också. den där nystarten efter nyår som inte riktigt infinner sig. njut av hösten!
emma: tack. just stänga in sig fast man inte borde känner jag igen. men det är så lätt hänt när mörkret börjar omge, så mycket svårare att ta sig ut, ta sig för, ta sig någonstans.
haha, jävligt sant.
Vi skulle alla m� b�ttre av att vara lite sn�llare mot oss sj�lva.. Och har du gjort dina analyser v�l, s� borde du veta vid det h�r laget att typ A-m�nniskor �r m�nga saker, men inte fan �r de speciellt lyckliga...
Måste lägga till; Jag tycker också att nöjda människor är det tråkigaste som finns. Och inte bara det, jag STÖR mig något ofantligt. Speciellt de där osminkade med tråkig frisyr och noll stil. Som bara lallar runt med noll ambitioner och tycker att dagens höjdpunkt är att det serveras kaka till eftermiddagskaffet. Och just därför är det ironi på hög nivå, de här människorna är nämligen ofta LYCKLIGA. Ska det vara så förbannat omöjligt att både vara lyckad OCH lycklig?
ano: fantastiskt bra sagt. jag stör mig också så ofantligt. vad är det med människor utan ambitioner? jag förstår dem inte? hur kan man leva med någon annan utgångspunkt än att sträva och KOMMA NÅGONVART? och det är förmodligen som du skriver: de är ofta lyckliga. din slutfråga...gud vad jag funderar mycket över den. nu när jag slutat tro att det finns ett likhetstecken mellan lyckad och lycklig.
Lycklig blir jag väl inte ändå så det är lika bra att satsa på att bara vara lyckad. He, he, he.
Men jag har slutat störa mig på människor utan ambitioner. Några av mina bästa vänner är nöjda människor. Låt vara att jag aldrig skulle bli förälskad i någon av dem; men det är väl mitt problem? Låt dem vara lyckliga, och låt oss förvirrade strävande prestationsmänniskor hålla oss till ångesten - den behöver vi inte lägga över på dem.
lsm: jo jag vet att du har rätt och jag har inga problem med att både bli vän med och bli förälskad av såna där nöjda. däremot förstår jag dem inte. och då blir det något slags störande - någon bro som är svår att överbrygga. någonstans kanske en beundran/avundsjuka - hur kan man vara nöjd och lycklig i det lilla?
en värld av strävande prestationsneurotiker med ångest som jag - BIG NO THANKS.
Ja men där har du ju det, det klart att vi egentligen är avundsjuka på de nöjda. Att de kan gå runt och icke prestera hela dagarna, vara både fulare och fetare än vad jag är, och ändå känna sig tillfreds med livet. Det är ju någonstans det som iallafall jag hela tiden strävar efter och kämpar för, att få känna sig nöjd och stolt över sig själv och sitt liv. För att ytterligare spä på min avundsjuka brukar det ju ofta finnas en lika nöjd och jättekär partner i bakgrunden (Rösten i huvudet: vad har HON gjort för att FÖRTJÄNA att bli älskad som inte JAG har?). Och självklart ska man inte lägga över sin ångest på dem, men det är ju så vi fungerar. Den som skriker bögjävel högst är ju oftast den som själv är homosexuell...
men alltså, jag tycker inte heller att man ska nöja sig med saker. det är det värsta jag vet. däremot tycker jag att det är en sjukt stor skillnad på att nöja sig och att vara nöjd. nöjer man sig känns det sådär pissljummet och aldrig riktigt iskallt eller skitvarmt. men att vara nöjd, det är ju att känna sig sådär jävligt bra och på topp som man vill vara!
ja hur gör man egentligen? halva november har gått och den har redan ätit upp mig, hösten alltså. men jag tror jag är på väg tillbaka. för snön, julstjärnor och glöggen är snart här. ja, man får ju äta pepparkakor och dricka julmust nu. det ska jag leva på tills det blir ljust igen. och kanske göra lite som du; tillåta mig att vara sköna bruden-jaget för ett tag.
Skicka en kommentar