Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.

Man säger amen det är ju höst men det låter ju så förbannat tråkigt och oorginellt. Bättre då att djupanalysera de senaste veckorna, försöka tolka alla de starka morgondrömmar om StenaLine-färjor och skenande hästar och gå in i varje känsla.
- Ibland kan det vara bra att inte överanalysera, sa V.
- Det är alltid bra att analysera, svarade jag och låtsasfrugan i en mun och när de andra gått hem från min lägenhet av rödvin och alla diskussionerna, fortsatte vi att grubbelprata tillsammans i flera timmar.

Jag och frugan har två motton:
Analysera allting!
Bli aldrig nöjd.
Nöjda människor är så tråkigt. De som inte tycker att saker väl är så värst toppen, men inte heller sådär riktigt dåliga. De gillar läget, tänker att det går an. Jobbet är okej, partnern är snäll mot en och man har lagom mycket stimulerande fritid. Det är inte bäst, men man nöjer sig.
Jag vägrar nöja mig. Aldrig. Jag vill ha blodig lycka eller djupaste svärta, framgång eller platt fall. Ge mig allt och lite mer och känslor i varenda stund. Jag tänker aldrig bli en sådan som nöjer sig, som bara blir lite lagom nöjd.

På spårvagnen på väg hem från träning piskar svartregn mot fönsterrutor i kupolen av lysrörsbelysning där vi tror att vi är skyddade. Det är verkligen höst. Det är verkligen snart november. Jag lyssnar på Sömnen på repeat, tänker på alla vänner omkring mig; också de tappraste och inte bara jag som pendlar mellan skör, euforisk eller bara smågnällig, kastar in handduken och säger att hösten vunnit. Energin som saknas, meningslösheten som gröper hål.
Amen det är ju höst.

Faktiskt. Det är inte svårare än så. Man kan börja välja sina strider lite nu. Ge sig själv lite lösare tyglar. Inte vara perfekt och akademiskt smart, analytisk och finkänslig ut i fingertopparna. Kanske bara vara en skön brud för ett tag.
I november finns ingen anledning att spela glad och hålla käften. I november piskar svartregn mot rutorna och mörkerseendet har ännu inte hunnit tränas upp. Man måste kämpa lite hårdare för att se ljuset.
Man kan bjucka sig själv på att bara ha ambitionen att vara sig själv i november. Vafan, det är väl svårt nog att vara sig själv utan att kompromissa alltför mycket.
I november tänker jag inte kompromissa. I november håller jag inte käften och jag vägrar spela glad. Men likaså kanske jag nöjer mig ett tag. Med att sitta hemma, skriva roman, vara en typ B-människa som inte orkar spela med i A-samhällets regler och stiga upp i tid på mornarna. Med att prestera halvkasst på träningen, inte orka ta alla konflikter, inte kunna vara så motherfucking smart och analytisk hela dagarna. De nätter då hjärnspöken anfaller eller de mornar som bara är ett svart hål kan jag lakoniskt konstatera att det ju ändå bara är känslor och de försvinner med tiden. Lyssna på den där positiva jävlar anamma-rösten om vem jag egentligen är, och som alltjämt bor i svärtan numera.
Det är november snart. Det blir det alltid på något vis. Men lika säkert som dess återkomst är att man fixar månaden på något vis. Jag klarar mig genom november genom att tillåta mig själv att bara vara sköna bruden-jaget för ett tag. Hur gör du?