du är paris hilton du också

hur jag kämpar med gråten i halsen i det kvava scanningsrummet med apparaten som aldrig fungerar och när dokumentkontrollanten för femte gången påpekar något om suddiga laboratorielistor ler jag fortfarande och säger javisst. hur trummen tycks mot örat på kaffekoppen medan andra handens pekfinger smular sönder tigerkakan mot servetten och fokus ligger enbart på känslan i fingrarna för att inte flippa i fikarummet. hur jag står i en dörrkarm och lyssnar på utbildning om nya rutindokument utan att höra och någonstans vet att det måste skina igenom. det måste synas på mig att klumpen sitter i halsen och galenskapen trummar i bröstet och att jag när som helst kommer att börja skrika.
och sen hem och rasa ihop, fosterställningen, tårarna.

vi kan kalla det en ond cirkel:
brist på dagsljus leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. sömnstörningar leder till brist på aptit leder till bristsjukdomar leder till sömnstörningar leder till ångest leder till apati. apati leder till brist på social kontakt leder till ångest leder till sömnstörningar leder tillbaka till apatin.

jag sjunker in i någon insikt om att allting inte är okej, det har det inte varit på ett tag nu och om man skrapar lite på överlevnadsstrategitänket kommer en ilsken svärm av svärta att välla fram. någonstans förbanna den här positiviteten, bita ihop-tänket som satt sig som ett tuggummi mot ryggraden och trycker till mot kotorna så fort självömkandet tar fart eller klumpen i halsen vill något mer. och om inte annat; det där i-landssamvetet. du har tak över huvudet och mat för dagen, du är frisk och din familj lever så håll käften med din oro och din ångest nu väser den så fort det börjar skrapa under huden. i gråten med handen på mobilen som vet att styra upp saker-tjejen snart kommer vara tillbaka och vara pepp på umgänge, jaga bort bittertankar och längtan efter någotvadsomhelst, kan jag inte låta bli att längta tillbaka till tonårsångesten. för att den bara fick finnas där. den fick spelrum. det var manic street preachers och kent i stereon, skärsår, olycklig kärlek, bitterhet, avundsjuka, tusen desperata och självömkande sms, självhat, självmordsfunderingar, psykofarma, långa internetdagböcker om ångesten, hitta själsfränder på skunk och vägra stiga upp på mornarna, skita i jobb, skola, allting. allting var ångesten, ångesten var allting. den fick ta all plats den ville.
hade det varit idag hade jag sedan länge sjukskrivit mig från jobbet, haft minst tre recept att komma med till apoteket och sagt upp alla bekantskaper i rasande mail om hur dåligt jag mådde.
varför inte nu? varför positiviteten som ett förband på svärtan? när blev jag sån? man kan beskylla nietzche-läsandet, hippievännen, mammas avsmittande religiositet, musiksmaken eller vad som helst. i slutet av linjen vet jag att det det handlar om måste vara den där känslan av omhändertagande. den där rösten som lenar i orosskriken, som dämpar gråten, som viskar hey darling. det är okej. var lite ledsen. var mycket ledsen om du måste för livet är svårt och jävligt och vissa perioder är lite jävligare än andra. men du vet att det här inte är du. du är inte ångesten, du är inte svärtan. du är fucking paris, det är vad de kallar dig du är skratt och kaxighet, du är ömhet och hjärtat till vänster. du är puls och energi, du är styrka och ett jävlar anamma. du fixar det. det ordnar sig. glöm inte det. du är så mycket mer än ångest.
förmågan att ta hand om sig själv när det för första gången på många år inte finns någon annan där som gör det åt dig. att ensam fightas mot saknad, ensamhet, tänk om-tankar, nattens oro, gråt. man lär sig. och när man inte orkar finns människor där som backar upp, knuffar på i rätt riktning. riktigt ensam fightas jag ju aldrig.

brist på intryck leder till brist på uttryck. det här är mest en blank sida. jag kommer tillbaka någon dag. det vet jag. det vet ni.